Borgen, Malmö
Från Rilpedia
 |
Denna artikel eller stycke har ansetts innehålla text med låg reell substans. Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information. |
Borgen var en husockupation i Malmö som pågick mellan den 13 maj och den 16 november 1990.
Borgen låg på Ringgatan 7 i närheten av Värnhemstorget i Malmö.
Historik:
I slutet av 1980-talet fanns det ett utomparlamentariskt allaktivitetshus i Malmö som kallades Vinterpalatset. Det låg på Vintergatan i Malmö hamn, exakt där nattklubben Slagthuset nu ligger. När huset där Vinterpalatset var inrymt skulle rivas 1989 flyttade verksamheten till Café Svarta Katten på Bergsgatan 12.
Aktivisterna på Vinterpalatset och Svarta Katten engagerade sig bland annat i frågor rörande miljö, djurrätt, internationell solidaritet, konst, kultur och teater med mera ur ett vänsterpolitiskt perspektiv. Ett stort engagemang ägnades även åt att organisera motstånd mot de årliga 30 novemberdemonstrationerna i Lund.
Det var delar ur denna brokiga samling aktivister som tillsammans med andra startade diskussioner om att ockupera ett hus i Malmö i protest mot bostadssituationen och lyxsaneringarna samt för att skapa ett frirum utan inblandning av stat och myndigheter.
Idéerna tog fart på våren 1990 och söndagen den 13 maj gick ett trettiotal ungdomar in i den utsedda fastigheten och ockuperade den.
Fastigheten var ett bostadshus på fyra våningar med innergård och verkstäder i angränsande lokaler. Huset hade stått tomt i något år och ägdes av Malmö kommun.
Det var bestämt att ockupationen skulle bemötas med militant självförsvar om den blev angripen. Alla ingångar och trappuppgångar barrikaderades och taggtrådshinder monterades på de ställen där en insatsstyrka skulle kunna ta sig in. In- och utgång bestod av en stege som firades upp och ner från en mur då någon skulle in eller ut ur huset. Ockupanterna var maskerade med MC-huvor.
Både kommun och polis togs på sängen av denna den första riktiga husockupationen i Malmös historia.
Polisen hävdade att det var fastighetsägaren (Malmö kommun) som skulle ta beslutet om eventuell utrymning och ställde sig själva passiva till en början.
Malmö kommun var villrådiga och visste inte hur de skulle handskas med situationen.
Husockupanterna krävde att få tala med representanter från Malmö kommun för att diskutera bostadspolitiken och redan den andra dagen kom bostadskommunalrådet Christina Wessling på besök i detta ändamål.
I sydsvenskan dagen efter (14 maj 1990) uttryckte hon sig så här efter mötet:
”De vill ha någonstans att bo. Men den här fastigheten kan de inte få. Vi ska fundera på en lösning och ta ny kontakt senare i veckan”.
Husockupanterna lät meddela i samma artikel att:
”Vi vill ha ett kollektivt boende för ungdomar utan kommunalt inflytande. Det här huset är perfekt eftersom det har utrymmen för verkstäder och annan fritidsverksamhet. Eftersom vi är många hantverkare kan vi rusta upp huset själva”.
Fastighetskontoret beslutade den 14 maj att varken be polisen att utrymma fastigheten eller att stänga av vatten eller el:
”Vi måste fundera igenom saken först. Innan dess finns ingen anledning till några drastiska åtgärder” (SDS 14 maj 1990).
Ockupanterna ägnade den första veckan åt att förstärka de första provisoriska barrikaderna och städa huset och göra det beboeligt. Många människor dök upp och lämnade gåvor i form av matkassar, tidningar och cigaretter. Ytterliggare personer stödde ockupationen och flyttade in och antalet ockupanter ökade.
Samtidigt pågick diskussioner i pressen om vem som egentligen låg bakom ockupationen. I tidningen IDAG den 15 maj 1990 kunde man läsa följande:
”Deras attribut är skidhuvor, stenar, bensinbomber och påkar. Men ingen verkar riktigt vilja tänka tanken fullt ut att tvingas använda utrustningen. Christina Wessling som besökte ockupanterna igår vid lunchtid: - Jag upplevde inget hot från deras sida. Ungdomarna var mycket verbala och klart skärpta. Samtidigt kände jag deras rädsla för polisvåld.
Det här är en bild av husockupationen. Men det finns en annan som går stick i stäv med den idealistiska framtoningen. Rivningskåken på Ringgatan är barrikaderad på ett mycket professionellt sätt! Hönsnät för fönstren ska hindra tårgasattacker. Samtliga portar är skickligt blockerade. Taggtråd förstärker försvarsmurens svagaste punkter. Det finns gasmasker inne på tomten. Och ockupanterna kan utan större problem följa polisens radiokommunikationer. De polismän som IDAG har talat med säger i förtroende att de helst inte vill tränga in i fastigheten. - Min uppfattning är att det finns någon okänd som ligger bakom hela aktionen, fortsätter Christina Wessling. Du menar att ockupanterna bara är lydiga instrument? - Jag menar bara att deras nervösa uppträdande och deras proffsiga barrikader inte går ihop. Det är något som inte stämmer.
Så vem skulle uppdragsgivaren i så fall vara? - Jag hörde i alla fall ingen danska bland ockupanterna, säger Christina Wessling. Det var jag uppmärksam på. Ett av deras syften verkar vara att få publicitet. Och det har de lyckats med. De har ju vänt upp och ner på hela stan”.
Det var ett enormt pressuppbåd som bevakade husockupationen från gatan utanför. Ett fåtal dagstidningar släpptes in i huset men de flesta intervjuer skedde från utsidan. Gemensamma beslut av ockupanterna styrde vilka tidningar som skulle tillåtas intervjuer eller släppas in i huset. En av de tidningar som nekades var Expressen och anledningen var deras dåliga publicitet rörande tidigare liknande aktioner. Därför skrev Expressen en riktigt dålig artikel dagen efter med rubriken ”Ockupanterna stal hans hem”.
Bakgrunden till denna artikel var att det fanns en hyresgäst kvar i huset då det ockuperades. En 64-årig förtidspensionär vid namn Frank Neidebäck hade ännu inte hunnit flytta ut. Ockupanterna och hyresgästen kom bra överens och Frank åt mat i det gemensamma köket varje dag och tyckte det var skönt att inte längre behöva bo ensam i ett rivningshus. Han stödde hela tiden ockupationen och hans hem blev aldrig stulet som Expressen skrev.
Under ockupationens andra dag, den 15 maj, gjorde ockupanterna ett utspel som gav dem stort stöd bland övriga Malmöbor.
Något år tidigare hade Malmö Kommun sålt ett stort industriområde i Malmö hamn till SAAB för endast en krona, något som skapat starka reaktioner bland Malmös befolkning. Nu gick ockupanterna ut och meddelade att de ville köpa huset de ockuperat:
”- Vi är till och med villiga att betala dubbelt så mycket som SAAB fick betala för Kockumsmarken – två kronor!” (SDS 16 maj 1990).
Den 18 maj gjorde polisen själva anmälning om grovt olaga intrång och därmed behövde man inte längre inhämta kommunens godkännande för att avhysa ockupanterna. Man anmälde även ockupanternas molotovcocktails som förberedelse till mordbrand. Utöver detta blev de anmälda för egenmäktigt förfarande och inbrott.
Men trots alla anmälningar väntade polisen med tillslag och kommunen hade börjat möta dem med fullständig tystnad. Via pressen meddelades det att kommunen planerade att strypa tillgången till vatten, el och gas den 1 juli.
Den 20 maj anlände en polisbil med tre poliser till det ockuperade huset. Ett antal ockupanter hade gått ut för att på utsidan täta några luckor. Ockupanterna var beväpnade med järnrör. En spänd situation uppstod och polisen drog sina pistoler men inga skott avlossades.
Följande pressmeddelande skrevs av husockupanterna efter händelsen:
”Öppet brev till Malmöpolisen:
Snälla farbror polisen!
Idag drog ni och osäkrade era pistoler mot oss. Ni sa att ni ”enligt order” skulle skjuta en av oss för varje molotov som slängdes.
Vi tyckte ni var mycket nervösa, kanske lite rädda?
Vi var på gatan för att spika igen dörrarna vi inte använder.
På vårt eget hus, med våra egna verktyg, utan onda avsikter.
Vi har aldrig skjutvapen i vårt hus. Det har vi kommit överens om. Vi tänker inte låta det gå så långt.
Vi är här för att kunna leva. Leva på det enda sättet vi tycker är rätt. I vårt hus skall ingen känna ensamhet eller isolering.
Ni svarar med dragna pistoler. Det verkar vara förbjudet att leva annorlunda i Sverige.
I vårt hus vill vi leva utan hyreshöjningar en gång i kvartalet och utan att någon bestämmer allt över våra huvuden.
Vi vill bara bo här, inte bli skjutna.
Förstår ni oss?
Husockupanterna”
I slutet av maj hade Malmö Kommun fått fram en ersättningslägenhet åt den siste hyresgästen i huset, Frank Neidebäck. Frank avvisade erbjudandet och meddelade kommunen att han hellre ville stanna i det ockuperade huset tills hans hyreskontrakt löpte ut den siste juni.
Sommaren 1990 pågick ockupationen löpande. Kommunen stängde varken av el, gas eller vatten.
På andra sidan Lundavägen, i samma hus som Edvard Persson en gång i tiden bott, hade två civilpoliser observerats i flera dagar i en av vindskuporna. De satt med kikare och kameror och spanade outtröttligt. En varm dag i juni gick några ockupanter helt sonika över till huset och knackade på den aktuella lägenheten med en bricka med kaffe och kakor. Poliserna var inte speciellt kaffesugna.
Sydsvenska Dagbladet rapporterar om händelsen den 7 juni 1990 och berättar också att polisen har mottagit ett vykort från husockupanterna, poststämplat i Berlin. Det föreställde en bärgningsbil med en polisbil på släp.
Under sommaren bor det mellan 30-50 personer i det ockuperade huset. I tidningen IDAG den 7 juni 1990 berättar Peter:
”Alla hantverksgrupper är representerade hos oss. Elektriker, rörmokare och murare. Så vi klarar oss mycket bra utan kommunens inblandning”.
Sandra i samma artikel:
”Jag vill aldrig flytta härifrån. Vi har lärt känna varandra så enormt fort och fått en jättefin gemenskap”.
I slutet av juni inträffade ett par händelser som skapade en del negativ press för husockupanterna.
Den 18 juni skriver tidningen IDAG under rubriken ”Tumult när polisen grep husockupanter” att tretton husockupanter gripits då de var i färd med att stjäla byggmateriel från en byggarbetsplats vid det gamla Stadshuset. Gripandet blev tumultartat och handgemäng uppstod då flera av ockupanterna gjorde motstånd. De greps och misstänktes för stöld men släpptes senare under natten.
Två dagar senare skriver samma tidning att en ”Hungrig 19-åring slog ihjäl får med hammare”.
Det var några personer som av polisen setts utanför det ockuperade huset. Senare under dagen greps de av polisen efter att ha stannat utanför Lund och slagit ihjäl ett får med hjälp av en hammare. Händelsen skapade stora diskussioner i det ockuperade huset och fann inget stöd hos ockupanterna.
Den 8 juli går Pauli Socialdemokratiska Stadsdelsförening ut med ett öppet brev till sina kamrater i kommunledningen och kräver handling mot husockupationen:
”Hjärtligt välkomna till den del av Malmö som lika gärna kan kallas krigets Beirut. Efter två månaders husockupation utan lösning i vårt bostadsområde är vi förbannat trötta”, skriver de.
Den 24 augusti gör den moderate Malmöpolitikern Rolf Nilenhed ett utspel. Han polisanmäler Malmöpolisen för skyddande av brottsling.
”- Det är orimligt att det ska vara fritt fram att ockupera kommunens hus utan att polisen agerar. En dag kanske stadshuset ockuperas! Vad är det för rättvisa?”, dundrade han i SDS den 24 augusti.
Ett halvår senare blev han själv gripen efter att ha genomfört ett väpnat bankrån mot Handelsbanken på Lundavägen. Bytet blev 7740 kronor och han blev sedermera dömd till fyra års fängelse.
Under sommaren öppnar husockupanterna upp en bar i en del av huset vilken öppnas för allmänheten. Här serveras dagens rätt och på kvällarna arrangeras rockklubb. På järndörren in till lokalerna står det skrivet ”Här slutar Sverige - Befriat område 1990”.
Tidningen IDAG publicerar den 24 augusti ett antal bilder från sommar-Malmö. En av dem föreställer det ockuperade huset och har följande bildtext:
”För dem som gillar att ta stegvägen och som inte tyckte om mammas tjat om att städa rummet, äta ordentligt och att vara hel och ren. Varje stor stad med självaktning håller sig med en egen husockupation. Så även Malmö. Snart blir väl ockupationen institutionaliserad och adressen blir en given hållplats för turistbussarna (jämför Christiania). För den som vill gå på studiebesök rekommenderas rockklubben Borgen som har samma stege”.
I slutet av sommaren har kommunen ännu inte stängt av gas, vatten och el. I en artikel i Nöjesguiden nr 7/8-1990 får bostadskommunalrådet Christina Wessling komma till tals:
”När jag träffade ockupanterna hade jag en lång lista med mig med lediga lägenheter men de var inte intresserade. De vill ha det huset de har ockuperat och det är helt omöjligt. Det säger vi blankt nej till”.
I artikeln berättar Christina Wessling att kommunens strategi är att gå varligt fram när hon ska bli av med ockupanterna, dels för att allmänheten och massmedia inte ska ta ställning för dem, dels för att hon själv inte ska förlora prestige. Därför stänger inte kommunen av vatten, gas och el eller låter polisen storma utan använder tystnaden som strategi istället.
I artikeln fortsätter Christina Wessling:
”Det är inte bostadslösa ungdomar som har ockuperat huset, det vet vi. Det här är en demonstration mot samhället i stort. Kärntruppen är ett gäng anarkister, och det vet vi ju vilka värderingar de har. Dessutom blir nog inte ockupationen så långvarig. Dels så sitter de där nere och lider av uppmärksamheten, dels så har de bekymmer med alla sina sopor. De ringde till kommunen för ett tag sedan och ville att vi skulle sätta dit en container för de har ett sopberg som luktar väldigt illa. Men det kan de ju glömma att vi ska hjälpa till med. Nej, blir det bara lite varmare så blir det nog outhärdligt för dem där nere”.
I artikeln svarar Rickard, en av de ”ursprungliga” ockupanterna:
”Jag fattar inte var den där historien om containern kommer ifrån. Tidningarna skriver att nu är ockupationen nära slutet för ockupanterna står inte ut med sitt sopberg längre. Och kommunen säger att vi begärt en container. Det finns inget sopberg. Vi har själva pratat med sopgubbarna och de ställer upp och tar våra sopor. Skräpet ställs utanför och sen tar de det”.
Rickard fortsätter:
”Jo, vi blev erbjudna åtta lägenheter av Wessling. Men det hade inte varit rätt att gå före i bostadskön bara för att vi gjort en sådan här grej. Då kan ju vem som helst besätta hus för att få en lägenhet”.
Efter fyra månaders ockupation, den 12 september 1990, bryter ockupanterna dödläget genom att överlämna ett öppet brev till kommunens politiker.
Ur SDS den 12 september:
”Vi vill ha en chans att själva renovera huset! Vi behöver åtta-tio månader för att få det i ordning. Sedan vill vi att en oberoende grupp ska avgöra om detta är ett rivningshus eller inte”.
Säger dessa ”oberoende experter” att huset bör rivas kan ockupanterna tänka sig att flytta.
”- Men får vi inte den här chansen av kommunen så stannar vi ändå”.
Byggkommunalrådet Christina Wessling svarar:
”Skulle vi gå med på deras krav skulle det bli fullständig anarki. Nästa gång skulle det kanske bli fråga om att inta en park. Fastigheten bedöms av kommunen i så dåligt skick att den ska rivas. Just Ringgatan ingår i planerna för det vi brukar kalla norra infarten. Här planeras 400 lägenheter och en stadspark. Att förändra de planerna är inte aktuellt”.
I början av oktober skriver tidningarna om den pub som husockupanterna har öppnat. Ölen kostar 20 kronor liksom en fyra whiskey och ibland svarar olika rockband för underhållningen.
”Här får man inte ha slips, den måste man ta av sig om man kommer hit” säger Anna (Arbetet 9 oktober 1990).
Puben är döpt till Hell och håller öppet varje onsdag och lördag. Inkomsterna används till att köpa byggnadsmaterial, målarfärg och verktyg.
Detta får den moderate Malmöpolitikern Rolf Nilenhed att återigen rasa mot ockupanterna:
”Det spelar ingen roll om de kastas ut idag eller i morgon, huvudsaken är att polisen stoppar den här brottsliga verksamheten. Ungdomarna har gjort sig skyldiga till grovt olaga intrång och dessutom driver man en illegal pub. Det är chockerande att polisen tillåter en sådan här brottslig verksamhet”.
Det återstår bara tre månader tills att Rolf Nilenhed tar lagen i egna händer och rånar banken på Lundavägen.
Den 11 oktober har SDS testat husockupanternas krog och publicerar en recension:
”En ny krog har öppnat i stan och Sydsvenskan har naturligtvis varit där och testat miljö, meny och service.
Besökaren bör vara medveten om att han i samma ögonblick som han träder in i lokalen förvandlas till en kriminell. Lokaliteten har ännu inte erhållit alla nödvändiga tillstånd för servering till de breda folklagren.
I källaren sitter en grupp ungdomar och samtalar i lågmäld ton. De är för kvällen klädda i svarta skinnjackor med små krusiduller på, grå rockar, svarta skor och silverfärgade nitbälten.
Hemtrevliga värmeljus brinner på borden och musiken strömmar ut ur högtalarna. Den påminner om ljudet i en tung metallindustri och det är svårt för ett otränat öra att hänga med i refrängerna.
På en dörr står det skrivet ”Abandon dope, all you who enter here”.
Restaurangen idkar självservering men personalen är både vänlig och förstående trots att man som nybörjare flackar lätt med blicken och inte vet i vilken ända man ska börja.
Menyn består av öl. På flaska. Burkar är av miljöskäl bannlysta på detta ställe.
- Du har inte mindre, säger servitrisen när jag sträcker henne en hundralapp för mina två buteljer.
På det stora hela är den nya krogen lugn och gemytlig med en ungdomlig prägel. En nackdel för besökaren kan vara just det illegala inslaget. För vissa kan dock detta te sig lite kittlande.
A la carten lämnar också en del övrigt att önska. Men inredningen, i bästa tunnelbanestil, gör gästen glad i sinnet och får den bereste att minnas sina nätter i Berlin”.
Den 10 november rapporterar Sydsvenska Dagbladet om att husockupanterna angripit en polisbil. Beväpnade med bollträn och andra tillhyggen skall de ha slagit sönder en polisbil som stannat utanför det ockuperade huset. De två poliserna i bilen gjorde inget ingripande. Enligt vakthavande polisbefäl var ockupanterna för många.
Fredagen den 16 november stormades det ockuperade huset av kravallutrustad polis.
Strax efter klockan fyra på morgonen lyftes en stormstyrka upp i skyddande containrar mot husets fasad och stormade igenom fönstren. 26 personer greps i huset och forslades ut på bakgården och fick ligga bundna i vattenpölarna i väntan på att köras till polishuset för förhör.
Dagen efter, den 17 november, började grävskopor att under polisbevakning riva huset. Inga av ockupanterna fick hämta några personliga tillhörigheter innan rivningen. Allt, inklusive en del husdjur, bla en chinchilla, försvann i rivningsmassorna.
Ett hundratal personer samlades på Möllevångstorget klockan två den 17 november och genomförde en demonstration under parollen ”Fett ös – bostadslös”.
Demonstrationen gick genom Malmö Centrum till spillrorna av det ockuperade huset.
Några av ramsorna som ropades var ”Låt oss leva som vi vill” och ”Wessling ut ur Malmö”.
Demonstrationen var omringad av ridande poliser men genomfördes lugnt.
Efter ett dygn var huset rivet och rivningsmassorna bortfraktade.
Först år 2006, sexton år senare, påbörjades uppförandet av ett köpcentrum på den ödetomt som det ockuperade huset stått på.
29 ockupanter åtalades för olaga intrång, försök till våld mot tjänsteman och brott mot lagen om handel med drycker.
Salka Sandén, en av ockupanterna, har skrivit en bok som heter "Deltagänget" (Vertigo förlag 2007) där hon delvis berättar om ockupationen och subkulturen runt den.
