Borgå stift

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Borgå domkyrka i januari 2006

Borgå stift är ett av de nio stift som finns inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Stiftet är grundat år 1923 och dess domkapitel och domkyrka är belägna i Borgå. Stiftets biskop är sedan år 2006 Gustav Björkstrand. Då biskop Gustav uppnår pensionsåldern i oktober 2009 kommer ny biskop väljas under året, med biskopsinstallation den 29 november 2009.

Stiftet

Borgå stift är ett delvis icke-territoriellt stift som samlar alla svenskspråkiga och tvåspråkiga församlingar med svenskspråkig majoritet. Därtill hör den landsomfattande Tyska evangelisk-lutherska församlingen i Finland också till Borgå stift.

Församlingarnas antal i Borgå stift är 65 från och med år 2009. Dessa är fördelade på nio prosterier. Det sammanlagda antalet medlemmar i stiftets församlingar uppgår till 263 061 (31.12.2005), medan antalet präster är totalt cirka 230. I fråga om storleken är församlingarna i Borgå stift i genomsnitt mycket mindre än i de övriga stiften och Borgå är klart det minsta av alla stift.

Geografiskt sträcker sig Borgå stift från Lappträsk i öster till Eckerö i väster, samt från Hangö i söder till Karleby i nord. Stiftet omfattar den främst svenskspråkiga finländska kusten, med ett avbrott i norra Egentliga Finland och Satakunda. Anmärkningsvärt är att hela Åland hör till stiftet.

Stiftet använder främst den evengelisk-lutherska kyrkans svenskspråkiga psalmbok samt de svenskspråkiga kyrkohandböckerna.

Prosteriindelning

Ett stift är ett kyrkligt förvaltningsområde som leds av biskopen och domkapitlet. Ett stift är indelat i prosterier som består av 3–13 församlingar, samt av kyrkliga samfälligheter. Domkapitlet sköter verksamheten och förvaltningen i stiftet. Vid sidan av domkapitlet verkar stiftsfullmäktige som ett andra förvaltningsorgan för stiftet

Borgå stift är indelat i nio prosterier:

Historia

Idén om att grunda ett helt svenskspråkigt stift inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland uppstod strax efter att Finland gjort sig självständigt från Ryssland. I bakgrunden låg egentligen den polarisering som skett i språkpolitiken. Kraven på ett eget stift för finlandssvenskarna gick hand i hand med kraven på självstyre för områden med svenskspråkig majoritet i landet. Också intresset för grundandet av ett helt svenskspråkigt stift var stort bland framför allt Svenska folkpartiets politiker, kanske till och med större än bland det svenskspråkiga prästerskapet.

Under hösten 1918 kom tanken om ett finlandssvenskt stift för första gången upp till kyrkomötets behandling. Förslaget förkastades av kyrkomötet, men idén levde kvar. Svenska folkpartiet började arbeta för frågan i riksdagen. Inte heller i riksdagen godkänndes idén genast, men år 1922 visade riksdagen redan grönt ljus för grundandet av stiftet och räknade in pengar för detta ändamål i kyrkans budjet för år 1923. Först efter beslutet i riksdagen godkänndes grundandet av stiftet även i kyrkomötet. Således kom Borgå stift att grundas år 1923.

Debatten om huruvida stiftet skulle grundas kunde därmed avslutas. Tidvis hade debatten gått så het, att man till och med planerade att grunda en egen finlandssvensk luthersk frikyrka vid sian om den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, men i och med beslutet gick dessa planer om intet. Däremot uppstod nya frågor, så som var biskopssätet skulle placeras i det nya stiftet. Bland annat Nykarleby och Åbo föreslogs, men man bestämde sig trots detta för att placera sätet i Borgå. Det biskopssäte som redan fanns i Borgå fick flytta till Tammerfors (det stift som idag är Tammerfors stift) för att ge plats åt det nya stiftets ledning. En annan fråga som skapat debatt inom Borgå stift ända sedan stiftet grundades är de kulturella skillnader som skiljer stiftets olika delar åt. Samarbetet mellan mellan det väckelsefromma Österbotten och det mera folkkyrkliga och kanske till och med sekulära Södra Finland har inte alltid varit problemfritt.

Karakteristika för Borgå stift

Borgå stift är ett stift som samlar de svenskspråkiga lutheraner som bor i Finland. Stiftet är betydligt mera geografiskt splittrat än andra stift i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Detta orsakar en del spänningar inom stiftet, men erbjuder också flera möjligheter.

Österbotten

Karakteristiskt för den österbottniska kyrkligheten är att den präglas av de väckelserörelser som är verksamma på området. Laestadianismen är stark speciellt i Pedersöre och Larsmo. Svenska Lutherska Evangeliföreningen har stark förankring och utsträcker sig ut över så väl norra som södra Österbotten. Föreningen Kyrkans Ungdom har medlemmar framför allt i Karleby-regionen. Också frikyrkligheten är stark i Österbotten och framför allt under senare år har kontakten mellan lutheraner och frikyrkliga förbättrats. Kort sagt kunde man säga att kyrkligheten i Österbotten är präglad av de talrika väckelserna och lekmännens aktivitet.

Västra Nyland och Åbolands skärgård

Västra Nyland och Åbolands skärgård har traditionellt sett inte varit speciellt kyrkligt aktivt. Verksamheten har hållits inom församlingarna, även om största delen av medlemmarna inte är aktiva. I vissa delar finns väckelserörelser representerade, så som t.ex. Svenska Lutherska Evangeliföreningen i Nagu och Houtskär.

Åland

Kyrkligheten i Åland har ibland beskrivits som liberal och folkkyrlig. Tidvis har ålänningarna velat grunda ett eget stift eller samfund. Av naturliga orsaker har Åland alltid varit en mötespunkt mellan finländskt och rikssvenskt, varför influenserna från Svenska kyrkan också påverkat det kyrkliga livet.

Helsingfors

Kyrkligheten i Helsingfors kan beskrivas som väldigt brokig. Högkyrkligheten har präglat flera församlingar, men också betoningen på en personlig tro och karismatik har varit stark framför allt i de norra delarna av staden (se Lukas församling, Markus församling och Petrus församling). Inför församlingssammanslagningarna år 2009 står de kyrkligt aktiva inför nya problem och möjligheter.

Östra Nyland

Östra Nyland påminner kyrkligt mycket om Västra Nyland och Åbolands skärgård. Folkkyrkligheten är dock starkt befäst i regionen. Ledningen för Borgå stift, biskopen och domkapitlet är beläget i Borgå i Östra Nyland, vilket lett till att speciellt många av stiftets anställda finns just här.

Biskop

Borgå stift har haft sex biskopar under stiftets historia. Den långvarigaste av biskoparna var den första biskopen Max von Bonsdorff. Biskop John Vikström lämnade år 1982 sin uppgift som biskop för stiftet för att bli ärkebiskop för hela Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Ibland refereras det till biskopen i Borgå som "Svenskfinlands biskop". Ofta kan också frikyrkliga bland finlandssvenskarna uppfatta biskopen som sin biskop.

Biskopen i Borgå vigs till sitt ämbete i Borgå domkyrka. Gustav Björkstrands biskopsvigning utfördes dock i Pernå kyrka år 2006, eftersom domkyrkan på grund av en brand tidigare samma år var ur bruk.

Biskopar i Borgå stift

Max von Bonsdorff, 1923-1954
Georg Olof Rosenqvist, 1954-1961
Karl-Erik Forssell, 1961-1970
John Vikström, 1970-1982
Erik Vikström, 1983-2006
Gustav Björkstrand, 2006-(2009.10.31, avgång i enlighet med reglerna om ålderspension i kyrkolagen 6:8 och kyrkoordningen 6:6)

Processen med att utse efterträdare till biskop Gustav och ny biskop för Borgå stift pågår under större delen av 2009 med val av elektorer i februari, uppställning av kandidater mars-maj, kandidatutfrågningar i juli och en första valomgång den 3 september 2009. En andra valomgång kan ordnas den 16 september. Domkapitlet avser att fastställa valresultatet den 23 september 2009 och ny biskop tillträder 1 november 2009. Biskopsinstallation sker i Borgå domkyrka den 29 november 2009, det vill säga första söndagen i advent.

Se mera om biskopsvalet under Biskopsvalet i Borgå stift 2009

Se även

Externa länkar

Källor