Bjurkärr
Från Rilpedia
Bjurkärr är namnet på ett naturreservat i Kronobergs län i Småland på gränsen mellan Växjö och Alvesta kommuner (socknarna Kalvsvik och Skatelöv) på Hössöhalvön, ca 3,5 mil söder om Växjö.
Reservatet ligger på en egen halvö i sjön Åsnen med ädellövskog. Ordet "bjur" betyder bäver och Bjurkärr är således ett kärr där bävrar funnits och kanske finns. På halvön växer de berömda Karolinerekarna, som tros stamma från polska ekollon ditförda av någon svensk karolin i början av 1700-talet. Bjurkärrs naturreservat donerades av Mary Stephens, Torne Gård, till staten år 1961. Det är ett populärt resmål för ornitologer då bl.a. vinterutfordring av havsörnar pågått i många år. Delar av intilliggande (ca 5 km) fd. säteriet, militie- och kronogården Agnäs är naturreservat sedan 1996. Bjurkärr, Agnäs och ett område kring Sirköbron (bl.a del av Hunshult) föreslås 2007 av Statens naturvårdsverk bli en nationalpark kallad "Västra Åsnenområdet" med en areal på 2000 hektar, varav 400 hektar är land och resten sjöområde med öar. Det nya reservatet Hunshult omfattar ett 111 ha stort (varav 47 hektar vatten) område med ädellövskog (bok och ek), alkärr, betesmarker, ängsfruktodlingar och sjö. Det ligger på norra delen av Sirkön och gränsar i nordväst till det välbesökta Bjurkärrsreservatet.
Bebyggelsen i byn Hunshult ligger tätt samlad utmed vägen som går över Sirkön från norr till söder. I byns centrala delar finns fruktodlingar kvar med främst äpple. Vissa av dessa är s.k. ängsfruktodlingar, andra är åkerfruktodlingar. Hamlade träd förekommer. Skogsmarken är blockrik och i huvudsak bevuxen med bok- och ekskog med inslag av lind, lönn, alm, björk, tall och gran. Här och var finns insprängda alkärr med sockelbildning, askkärr, lövsumpskogar och andra mindre våtmarker.
I skogen finns många mindre åkrar insprängda. Åkerrenarna som tidigare skötts genom slåtter är fortfarande värdefulla och hyser många olika träd- och buskarter såsom hassel, körsbär, hägg, slånbär, vildapel m.m. Längs vissa åkrar finns rester från de tidigare så vanliga ängsfruktodlingarna. Husen är välbevarade och ligger kvar i det ursprungliga bytomtsläget men ingår inte i reservatet.
Landområdet på Hössöhalvön (Bjurkärr och Agnäs) präglas huvudsakligen av ädellövskog som utgör en rest av den stora ädellövskog som omslöt Åsnen förr i tiden. Det dominerande trädslaget är bok (ålder 80-120 år men även enstaka ännu äldre), liksom partier med ek, hassel och björk. I Agnäsreservatets sydöstra del, som förr varit inägomark och nu utarrenderas, finns en hel del lindar. Naturreservaten är tillgångar att värna om vid en framtida utveckling av turism och besöksnäring i området.
Innehåll |
Bjurkärrs historia
Bjurkärr ligger 800 meter söder om Vevik. Under 1800-talet fanns där två torpställen, Bjurkärr vars ryggåsstuga förföll på 1930-talet och Mattistorpet som idag är sommarbostad. Vevik och Bjurkärr var ursprungligen allmänningetorp som etablerats under 1600-talet. De var belägna på Kinnevalds medeltida häradsallmänning (areal 1237 tunnland), en del av dåvarande Billingsudden, som Hössöhalvön då hette.
Enligt Kungl. Kammarkollegiets brev den 16 februari 1698 blev Vevik och Bjurkärr lagt till "Huseby Krono Jernbruk såsom ersättning för bortminskade ägor under militären". Vid denna tid var bröderna Peter och Paul Rudebäck ägare till Huseby Bruk, som då var i ödesmål. Då Peter varit regementskvartermästare vid Kronobergs Regemente med gården Hagstad på Hössöhalvön som löneboställe under slutet av 1680-talet kände han till platsen.
Vevik kom att användes som lastplats för råvaror till bruket, främst sjömalm, kol och ved som togs på allmänningen och i sjön Åsnen, både i Julöfjorden och Åkavik. På en karta från 1697 anges "Wedewijk" och "Leerwijk" vilket tyder på platsen användes för utskeppning för ved till Huseby Jernbruk och att det även fanns ett lertag där (även bekräftat på karta från 1839). Namnet Vevik kommer således från attt det var en "vik för utskeppning av ved" då ved på småländska uttalades "ve". Bjurkärr var etablerat som namn långt tidigare, där "bjur" betyder bäver, dvs bäverkärr. Huseby hade också en lastplats i Grimsvik, på Möcklehults häradsallmänning i Västra Torsås.
Lantmätaren angav vid uppmätningen 1697 att området bestod av tre kärr. År 1730 skedde jordavskiljning med råmärken (gränsstenar) av torpen Vevik och Bjurkärr från häradsallmänningen. Arealen omfattande 200 tunnland och 18 kappeland. Resterande 1037 tunnland delades år 1837 i fyra jordlotter. Tre av dessa Hössögårdar förvärvades år 1840 av grevarna Hamilton på Huseby för en köpeskilling av 15 400 Riksdaler Banco, varefter bruket kom att inneha totalt 950 tunnland på Hössöhalvön. Det motsvarade 8 % av hela godsets jordinnehav år 1867. Vevik gjordes till huvudgård och rättareboställe.
Arealmässigt var torpet Bjurkärr betydligt större än Vevik, 125 tunnland och 31 kappeland, med i skatt och odlingshänseende var torpen lika stora. Dessa angavs särskilt när grevarna Hugo och Malcolm Hamilton år 1814 förvärvade hela Huseby av ryttmästaren Axel Hamilton.
Skatteläggning av Vevik och Bjurkärr år 1821
Fram till 1840-talet brukades torpen i Vevik och Bjurkärr av fyra torpare, två på vardera stället i hälftenbruk, med gemensamma ladugårdar. De var upptagna som kronotorp i husförhörslängden på 1780-talet, men utförde dagsverken för Huseby, betalade smörränta, levererade torkade gäddor och 8 famnar ved vardera m.m. till bruket i Huseby. Redan 1811 hade torpen fått betala skatt vid en extra rotering (Brevik var soldattorp vid denna tid, under Hagstad rote). 1821 skattesattes torpen till ¼-dels mantal vardera och noteras som kronoskattetorp. Mantalssättningen överklagades av grevarna Hamilton och blev senare fastställd till 1/8-dels mantal. Vevik uppodlades från mitten av 1800-talet genom dagsverken från ett 10-tal torp och blev som nämnts rättareboställe.
Byggnader och jordbruk i Bjurkärr på 1800-talet
År 1837 fanns de två stugor i Bjurkärr. Den ena var en ryggåsstuga med tak av torv och näver som hade ”stuga, förstuga, kök och framkammare i gott skick, 15 ¼ aln långt, 2 ¼ aln högt och 9 alnar brett", (dvs. 66,7 kvm i byggyta - 9,15 x 5,40 meter samt 1,35 meter hög). Byggnaden bör ha sett ut som hembygdsstugan ”Kurran” i Vrankunge, belägen 6-7 km från Bjurkärr. Det var i detta hus som ”Petter i Bjurkärr” bodde. Den andra mangården var ursprungligen en loftstuga som finns kvar i ombyggt skick, se ”Mattistorpet” nedan. Den gemensamma ladugården hade "fähus och båsrum, loge med foderrum och sädeslada i behållet skick, varandes i västra gavel en sidebod inrättad med fårkätte och skjul för en häst."
De två torparna odlade 4 tunnland och 16 kappeland åker som till en del bestod av "mjäll och svartmylla, är svårt stenbunden och omgiven med stenmurar". Den lerbundna åkern låg nära sjön och bevattnades när vattennivån steg under våren på gott och ont. De 7 tunnland äng som fanns bestod främst av "upp- och madvall och kunde lämna 8 vinterlass med hö som jämte halmfodret vintertid endast kan föda 5 boskapskreatur och 5 får". Det fanns två kålgårdar med några fruktträd, endast till husbehov. Humlegården var så "obetydlig att den gagnades endast till eget behov". Skogen bestod av "björk, bok och någon ek, men inte till gärdsgård eller timmer som måste köpas utifrån. Lövbrott (som användes till foder) fanns tillräckligt. Gärdsgårdarna var i någorlunda försvarligt stånd. Fisket i Åsnen kunde nyttjas endast för släpfiske".
Torparen ”Petter i Bjurkärr”
1821 brukades Bjurkärr av åboen Magnus och på 1830-talet av Sven Nilsson (f 1782) i hälftenbruk med Carl Pålsson. 1841 flyttade Pål Carlsson (f. 1810, kallad ”Påalt”) med familj från Vevik och blev torpare i Bjurkärr. Han var även "byggmästare" och utförde 52 mansdagsverken på sommaren och 65 vinterdagsverken i Vevik och hans hustru därtill 15 kvinnsdagsverken per år. 1870 var Anders Nilsson torpare i Bjurkärr och 1871 ingick J J Petersson ett 8-årigt torpkontrakt. Dagsverkena började när solen gick upp och avslutades vid solnedgången.
Den siste torparen som bodde mer än 50 år i Bjurkärrs ryggåsstuga blev Petter Johan Johansson (1850-1935). ”Petter i Bjurkärr” som han kallades, flyttade dit 1874 då han gifte sig med änkan efter tidigare torparen, Anna Petersdr. (f 1839). Petters änkegifte bodde således i Bjurkärr och han flyttade dit några kilometer därifrån, från torpstället Hallen. Petters far Johan var blind men i övrigt stor och lång. Petter gjorde dagsverken i Vevik men var också slaktare och styrman på en ångbåt som gick med gods (pråmar och timmersläp) på sjön Åsnen till och från Huseby bruk. Redan 1846 lät grevarna Hamilton bygga och sjösätta den första ångbåten i sjön Åsnen. Åtta barn föddes i stugan, varav tre från hennes tidigare äktenskap. Idag undrar man hur de överlevde, men människorna var vana vid att sträva och efterhand fick de äldre barnen ge sig ut i världen. Två bröder till Petter åkte ända till Amerika och blev kvar där. Det fanns totalt omkring 25 torp och backstugor på Hössöhalvön under 1890-talet, tillhörande Huseby samt gårdarna Hagstad, Agnäs och Hössö Västregårdarna (Julås och Järnsmedbacken). Totalt bodde där drygt 200 personer, idag bor där en handfull.
Dagsverken i Vevik
Enligt torpkontraktet skulle Petter fullgöras 4 mansdagsverken per vecka och hans hustru 40 kvinnodagsverken under sommaren. Därutöver var torparen skyldig att "efter varje 18 famnars ved lämna 60 läster kol, såvida veden ej består av gallringsved då överenskommelse måste ske efter vedens beskaffenhet”. Kolmilning skedde av flera torpare på Hössöhalvön och kolen levererades till järnbruket på Huseby.
År 1886 fullgjorde ”Petter i Bjurkärr” 208 mansdagsverken och hans hustru Anna 60 kvinnodagsverken. Han hade därutöver tagit upp 440 tunnor (72,5 kubikmeter) Åsnenmalm (sjömalm) till ett värde av 88 kronor. Arrendet uppgick till 206 kronor. Brukspatron Stephen krävde fiskearrende av torparna och en särskild klausul i torpkontraktet krävde också att de skulle ha särskild uppsikt över tjuvfiske.
Mattistorpet i Bjurkärr
Mattistorpet hade 1837 en loftstuga ”på 8 alnar i fyrkant (4,8 meter, dvs. 23 kvm i byggyta) och 4,½ aln hög (2,90 meter) med loft, under senare år uppförd av gammalt timmer, även den väl behållen”. Loftet hade trappuppgången utomhus. Stuga innehöll ursprungligen endast ett stugurum på bottenplanet med öppen spis samt en tillbyggnad på 4-5 meter till huset för grisen (s.k. ”grisabod”).
Mattistorpet fick sitt namn efter Mattes Jönsson (1819-1894) från Almundsryd sn (Tingsryd), gift med Sissa Bengtsdr (f 1820 i Jämnshög sn., Blekinge län). 1871 ingick han ett 8-årigt torpkontrakt och det noterades att nybyggnad skett, sannolikt genom tillbyggnad av huset. Det var säkert fattigt då Mattes Jönsson fick ”fattigpeng” på en krona i månaden av brukspatronen J S F Stephen på Huseby under 1880-talet. I eftermälet för Stephen sägs att han tog hand om sina torpare, vilket Mattes är ett gott bevis för.
Den 1 oktober 1922 tecknade Erik Karlsson från Buskehult i Urshult sn. ett torpkontrakt med Stephens avseende Mattistorpet där han som ersättning skulle fullgöra 1 mansdagsverke/vecka från 1 oktober till 14 mars 1923 och därefter 3 mansdagsverken/vecka i fem år framöver.
Idag är stugan på ca 70 kvm och har en tomt på 2000 kvm.
Sjöolyckan på Julöfjorden 1849
Vid en båtolycka 1849 förolyckades från Vevik rättaren Nils Peter Svensson, Nils Nilsson (f 1779 och inhyses änkan Anna-Stina Magnusdotter, 31 år samt från Bjurkärr drängen Magnus Nilsson, 19 år och pigan Kristina Nilsdotter, 17 år. I husförhörslängden står antecknat att pigan Beata Jonsdotter "bidrog genom sin rådighet att rädda tvänne personer ur sjönöd 15 april 1849".
Externa länkar
http://www.g.lst.se/g/amnen/Naturvard/Naturreservat/alvesta/bjurkarr/
