Från Rilpedia

Binokulär syn innebär att en organism har ögon som arbetar tillsammans, och ofta att ögonen är riktade framåt. Detta gör att synfältet från båda ögonen smälter samman, och djuret kan bedöma avstånd. Framåtriktade ögon förekommer hos flera rovdjur, och även hos primater.

Det binokulära synfältet är den lilla del av det totala synfältet, där höger och vänster ögas synfält överlappar varandra. (Detta är den internationellt vedertagna definitionen. Tyvärr förekommer ibland den felaktiga definitionen, att det binokulära synfältet är den totala summan av höger och vänster ögas synfält. Ordet "binokulära" skulle således betyda detsamma, som ordet "totala". Det är ju föga rationellt, att ha två ord för exakt samma sak, samtidigt som ett särskilt ord saknas för den viktiga "överlappande delen av det totala synfältet".)

Hos människan är det normala binokulära synfältet cirka 120 grader brett utefter horisontallinjen genom centrum. Endast i centrum finns maximal synskärpa. Redan 7 grader från centrum har synskärpan reducerats till cirka 15 procent av maximal synskärpa. Synskärpan avtar därefter ytterligare, ju längre bort från centrum som mätningen görs. 60 grader från centrum (där det binokulära synfältet övergår i det uniokulära synfältet, som endast tillhör det ena ögat) är synskärpan endast cirka 4 procent av maximal synskärpa. Vid läsning används området inom cirka 3 grader från centrum. Vid bilkörning används området inom cirka 7 grader från centrum. Helt avgörande för trafiksäkerheten är förarens scannande med blicken höger - vänster - höger på kortare tid än 3 sekunder. Därvid flyttas blicken 10 gånger per sekund (s k sackader). Endast på detta sätt kan föraren överblicka trafikmiljön i erforderlig utsträckning och med tillräcklig synskärpa. Hjärnan bevarar varje ögonblicks delbild under flera sekunder och sammanställer varje delbild till en totalbild av trafikmiljön sådan den är och sådan den varit under de senaste sekunderna. Funktionssättet påminner om radar, där radarskärmen visar konturerna av föremål runt radarantennen sådana de framträtt under de senaste 3 sekunderna, men där dessa konturer gradvis suddas ut för att till slut helt försvinna och ersättas av de nya konturer, som uppstår när föremålen flyttat på sig i förhållande till radarantennen.

Hos hästen är det binokulära synfältet mycket smalt. Endast om hästen höjer huvudet och samtidigt riktar blicken nedåt uppträder ett användbart binokulärt synfält av viss bredd. Speciellt vid hopp över hinder använder hästen detta knep för att exakt kunna bedöma avståndet fram till hindrets överkant.

Kameleonter kan valfritt synkronisera höger och vänster synfält, varvid ett visst binokulärt synfält (och därmed djupseende) föreligger. Alternativt kan kameleonter välja att vrida ögonen oberoende av varandra och kan då överblicka 360 grader, utan att vrida på huvudet. Djupseendet blir något lidande, men den goda överblicken skyddar kameleonter från överraskande angrepp från rovdjur. Att kroppen och huvudet hålls stilla bidrar till att det är svårt för såväl rovdjur som bytesdjur att upptäcka kameleonter.

Litteratur

• Martin, Lene (1997). Att Mäta Syn. 243 sid. ISBN 91-7910-074-0.