Från Rilpedia

Bielkenstierna (Bjelkenstierna, även kallad Årtadssläkten), svensk friherrelig ätt nummer 28, vars äldsta kända stamfader är Hans Wijnman (nämnd 1490) som tillhörde en adlig ätt från Livland.

Av ättens medlemmar ägnade sig flera generationer åt sjövapnet och nådde den högsta officersgraden. Av dessa må nämnas ovan nämnda Hans Wijnmans sonsons sonson Hans Claesson (1574-1620). Han var en skicklig och tapper sjöofficer och var mycket nära förtrogen med hertig Karl (sedermera Karl IX) och användes till en början av denne att rensa Östersjön från kapare 1599. För dessa insatser utnämndes han 1600 till underamiral och amiral. Därefter iklädde han en rad civila ämbeten innan han åter gick till sjöss 1611 samma år som han utnämndes till "överste amiral". Under de följande striderna mot danskarna utmärkte han sig vid flera tillfällen innan han utnämndes till holmamiral (befälhavande amiral i Stockholm) 1615. En bror till denna var Nils Claesson Bielkenstierna (omkr 1582-1622) som blev amiral 1609, underamiral i broderns flotta 1611, holmamiral 1611-1615 samt fast holmamiral 1619.

Den förstnämndes son, Claes Hansson Bielkenstierna (1615-1662), introducerades å ättens vägnar på riddarhuset under nr 13 och valde likt fadern sjövapnet. Skeppmajor 1641 deltog han med stor utmärkelse i sjöslaget vid Femern 1644 och utnämndes därför till amirallöjtnant. Utnämnd till guvernör hos arvsfursten Carl Gustaf (sedermera Karl X Gustav) 1650 blev han friherre 1652, då han efter vapenbilden antog namnet Bielkenstierna, riksråd 1653 och amiral 1654 och deltog som sådan i kriget mot den förenade dansk-holländska flottan under vars drabbningar skades 1659 vars sår ledde till hans död tre år senare. Han var högt skattad av Karl X Gustav som personligen avtackade honom på sin dödsbädd. Ätten utslocknade med en son till sistnämnda, överstelöjtnanten Axel Bielkenstierna (f 1648), som stupade i sjöslaget utanför Ölands södra udde 1 juli 1676.

Källor

• Nordisk familjebok, andra upplagan