Från Rilpedia

Löwchen

Rasgrupp

SKK: Sällskapshundar FCI: Grupp 9 Sällskapshundar, Sektion 1 Bichon och närstående raser

Ursprungsland

Frankrike: se även text

Rasklubb och -standard (länk)

Svenska Löwchen Cirkeln

Löwchen är en hundras från Frankrike som hör till samma rasgrupp som hundraserna Bichon frisé, Bichon havanais, Bichon bolognese, Coton de tuléar och Malteser.

Rasens namn, löwchen, betyder "litet lejon" på tyska och syftar på den traditionella klippning som är rasens signum. Denna klippning, som kallas lejonklippning, var från början troligen en modenyck, men en så praktisk sådan att den har bestått i flera hundra år. I Frankrike, som brukar räknas som ursprungsland, kallas rasen bichon petit chien lion.

Historia

Löwchen som ras så som den ser ut idag formades framför allt i Belgien, Frankrike och Tyskland under den senare delen av 1900-talet. Men rasen kan ha anor som går tillbaka ända till 1200-talet. Från 1300-talet och framåt kan man finna små, lejonklippta hundar avbildade på kopparstick, målningar, gobelänger och stenrelifer.

Särskilt populära var dessa hundar vid det franska hovet under 1600- och 1700-talet och många hundar på avbildningar från denna tid uppvisar stora likheter med löwchen till det yttre, men det är osäkert om de faktiskt var en äldre rasvariant av löwchen, eller om de tillhör någon annan småväxt ras av bichontyp med lejonklippning. Förfäder till löwchen finns dock troligen bland dessa hundar.

I Sverige fanns det minst en sådan hund redan på 1600-talet. Det finns en målning på Läckö slott från år 1653 med en vit liten hund med lejonklippning på bröllopsmålningen av greve Magnus Gabriel de la Gardie med maka. De har också blivit avbildade av flera berömda konstnärer så som Rubens, Goya och Van der Leyden.

Med tanke på lejonklippningen spekuleras det även om att löwchen skulle ha använts som vattenapportör, det vill säga att löwchen precis som pudel och portugisisk vattenhund ska ha hjälpt fiskare i deras arbete, genom att hämta saker som fiskar och nät. Löwchen sägs också ibland härstamma från barbeten, en vattenapportör med mycket gamla anor och många löwchen gillar också att simma och apportera.

Rasen blev dock senare ”omodern” och hamnade 1969 i Guinness rekordbok som världens sällsyntaste hundras. Då fanns det cirka 40 exemplar kvar, cirka 20 i Tyskland och de övriga spridda över kontinenten. Före första världskriget visades en del löwchen på utställningar i Belgien. En kennel i Bryssel släppte alla sina hundar lösa under tyskarnas ockupation. Hundarna fångades in av bland annat Madame Bennert. Hon och hennes medhjälpare Dr Rickert räddade rasen från att dö ut.

En fransk rasklubb för löwchen bildades år 1947, men det var först i och med att engelsmännens intresse för rasen vaknade som löwchen åter fick ett större uppsving i popularitet. Under de sista årtiondena av 1900-talet importerades den till flera länder världen över, däribland Sverige.