Från Rilpedia

Brottsprovokation, metod för polis att eftersöka brottsling, bestående i att polis agerar som concursus necessarius eller medelst medverkan i eller stämpling till brottet. Otillåtet som spaningsmetod i Sverige, medan polisen i flera andra rättsordningar har rätt att använda sig av det i vissa fall.

Bevisprovokation är en liknande metod använd av polis och andra myndigheter, där man konfronterar en misstänkt brottsling för att få fram bevis för tidigare begångna brott.

Skolexemplet på bevisprovokation att en civilklädd polis agerar som köpare av droger och låter en säljare visa upp varan. Då griper polisen säljaren för innehav.

Skillnaden mot brottsprovokation är att man inte försöker få den misstänkta att begå ett nytt brott. Om drogförsäljaren först kontaktar polisen och erbjuder försäljning, så är det en klar bevisprovokation att vänta tills varan kommit fram innan försäljaren grips. Om däremot polisen tagit initiativ till försäljningen, försäljaren inte har några droger på lager, men enbart på grund av polisens uttalade önskan aktivt skaffar sig drogen för att kunna sälja den, så är det en klar brottsprovokation. Det finns många oklara gränsfall däremellan.

Det har diskuterats att ändra reglerna för vilka typer av provokation som skall vara tillåtna för svenska poliser.