Från Rilpedia

Greve Levin August von Bennigsen, Levin August Gottlieb Theophil von Bennigsen, född 10 februari 1745 i Braunschweig, död 3 december 1826 i Banteln var en rysk general av tysk härkomst, som utmärkte sig under Napoleonkrigen.

Som son till en överste utmärkte sig Bennigsen som blott 18-årig kapten under slutskedet av Sjuårskriget (1756-63). Hans fortsatta karriär hindrades dock när fadern förlorade sin förmögenhet och han erbjöds nu av Katarina II "den stora" att träda i rysk tjänst, accepterade och befordrades redan som 28-åring till överste. Bennigsen blev stor favorit hos kejsarinnan Katarina och slogs med framgång mot turkar och perser under 1780-och 90-talen, men hamnade i onåd hos dennas efterträdare och son Paul I. Efter Alexander I:s trontillträde åter i gunst. Bennigsen tävlade nu med Kutusov och Buxhövden om inflytandet över de ryska operationerna mot Napoleon. Han ersatte Michail Kutuzov (el.Kutusoff) efter nederlaget vid Austerlitz 1805 och byggde upp den ryska hären på nytt.

1807 översvämmade Napoleons trupper Preussen och intog Berlin. Ryssarna fick bereda sig på nya strider. I Preussisch-Eylau senare samma år, där Bennigsen nästan lyckades spränga Napoleons center i snöyran, tillfogades fransmännen svåra förluster och ryssarna var ytterst nära att vinna en betydande seger. Men i sista stund anlände marskalk Michel Ney ("Den tappraste av de tappra") med förstärkningar och Bennigsen tvingades slå till reträtt. Han hade emellertid lidit mindre betydande förluster än Napoleon och fransmännen tvingades nu göra ett uppehåll i sina operationer för att återhämta sin styrka och slagkraft. Några månader senare blev Bennigsen emellertid definitivt besegrad vid Friedland varefter Ryssland och kejsar Alexander tvingades till freden i Tilsit. Bennigsen behöll delvis sitt inflytande över kejsaren, men hade fram till det nya kriget med Frankrike 1812, inget egentligt inflytande över den ryska armén. Män som Buxhoevden, Barclay de Tolly och Bagration vann istället allt mer Alexanders bevågenhet och öra. 1812 var det Michail Kutuzov, som återigen fick överbefälet över den ryska hären och i enlighet med uppgjorda planer genomförde den "Brända jordens taktik" samt räddade Ryssland undan nederlag och fransk ockupation. General Bennigsen fanns med i krigsrådet och återvann allt mer av sitt tidigare inflytande hos kejsaren. När de ryska arméerna 1813 invaderade Tyskland för att tillsammans med de allierade preussarna och österrikarna försöka att driva bort de franska inkräktarna från tysk jord, fick Bennigsen befälet över den ryska kår som sändes mot Hamburg. Staden försvarades med stor tapperhet av Davout och det var först efter Napoleons abdikation och fredsslutet som den franska garnisonen lämnade staden och ryssarna kunde hålla sitt intåg i Hamburg. Bennigsen erhöll nu åtskilliga utmärkelser, bl.a. S:t Georgskorset av första klassen och blev guvernör i södra Ryssland. Han återvände senare till Tyskland.

Bennigsen var en god taktiker och hans nederlag vid Fredland berodde mest på den franska överlägsenheten. Som "tysk" var han emellertid illa sedd av de infödda ryska generalerna, som t.ex. Kutusoff, Tolstoj, Kurakin (Kurakine), Tutchkoff, Repnin, Gagarin och Dolgorukij. Även med sina tyska "bröder" inom den ryska arméledningen, Buxhoevden och Osterman, hade han ansträngda relationer.

Bennigsens son Alexander, blev statsminister i Hannover.