Baggensstäket
Från Rilpedia
Baggensstäket (också Baggarstäket eller Södra stäket) är ett
sund i Stockholms skärgård, mellan Värmdö och fastlandet (Södermanland).
Det utgör farled mellan Baggensfjärden och Lännerstaviken. Farleden fortsätter norrut genom Skurusundet till Stockholm.
Sundet är grunt och smalt och kan passeras endast av små fartyg och båtar med upp till 3 meters djupgående (skyltat 2 meters djupgående). Trafiken är tät sommartid.
Innehåll |
Historik
Baggensstäket, som tidigare hette Harstäket, var sedan urminnes tider den sydliga farleden mellan Stockholm och Östersjön. Fram till 1200-talet gick huvudfarleden via Baggensstäket, Lännerstaviken och Järlasjön till Hammarbysjön, därefter via Lännerstaviken och Skurusundet. Baggensstäket var huvudleden in till Stockholm ända fram till medeltidens slut, då landhöjningen försvårade sjöfarten samtidigt som fartygen fick ett allt större djupgående. Sannolikt har man även försämrat farleden genom försänkningar. Uppgifter finns om att sådana försänkningar gjordes under krigsåren 1518 till 1520. Redan Gustav Vasa beordrade därför en rensning av farleden.
Erik XIV förordnade att alla fartyg från främmande länder skulle kontrolleras i Vaxholm och i förekommande fall betala tullavgift för varor som fördes in till Stockholm. Många skeppare lämpade då över sin last på mindre båtar som fördes in via Baggensstäket, som på detta sätt blev en väl utnyttjad smuggelled. Karl IX bestämde år 1602 att en tullbom skulle inrättas också i Stäket. Bommen placerades där Stäket är som smalast och som nu kallas Knapens hål, efter en av de första tulltillsyningsmännen, Olof Knaap. 1680 flyttades visiteringen från Baggenstäket och Vaxholm till Blockhusudden.
Ägaren till Boo gård, arkitekten Nicodemus Tessin d.y., erbjöd sig att fördjupa Stäket till 8 fots djup mot att han fick inkassera bompeng för de passerande fartyg som inte kunde ta sig över en stock utlagd i vattnet, en bom. 1704 fick han privilegiet att göra sin upprensning. Det gjordes med stor arbetsinsats "90 fångar, öfwer 40 dahlkarlar, 12 timberkarlar, 24 hästar och åkare". I april 1705 var arbetet färdigt, även om det uppges att han inte lyckades få farleden så djup som han lovat.
Det var genom Baggensstäket pesten kom till Sverige år 1710. En båt från Pernau i Estland hade smittan ombord och när skepparen avled vid Erstavikskrogen vid södra Stäket, fick pesten fotfäste i landet.
År 1719 försökte ryssarna tränga fram med en flottstyrka till Stockholm denna väg men slogs tillbaks av svenska styrkor vid denna sista förvarslinje, se Slaget vid Stäket.
Kort därefter började man "nybygga" skansen vid Stäkets krog. Följande år byggdes sedan en redutt vid Lilla Stäket och en å berget n. därom; och 1721 byggdes en tredje redutt på berget i a. v. Efter fredsslutet fick alla dessa försvarsverk emellertid förfalla, och 1742-43 måste därför provisoriska befästningar anläggas.
Under 1800 och början av 1900-talen framställdes en rad förslag på fördjupning och breddning av farleden för att därigenom öppna en bekväm segelled söderifrån till Stockholm, men inget gick igenom, bland annat då det skulle medföra kostnader för nya befästningar. Som ett alternativ framställdes 1893 av Wallenberg om att anlägga en kanal söder om Stäket vid Moranviken en sträcka på knappt en km.
Mellan 1853 och 1947 hade Gustavsbergsbolaget skyldighet ett underhålla farleden. Bolaget uppehöll trafiken och skötte underhållet med bland annat uppbärande av en avgift för djupgående fartyg vid Knapens hål. För ändamålet byggdes en vaktstuga omkring år 1870. Där inkasserade kanalvakten avgiften med håv dygnet runt fram till 1945, då Gustavsbergsbolagets siste kanalvakt pensionerades. Lotsverket, sedermera Sjöfartsverket, övertog därefter ansvaret 1947. Hösten 1985 muddrades och breddades Knapens hål och Stäketsund och nya kantskoningar lades upp i stället för de eroderade kajerna.
Namnhärledning
Baggenstäket har liksom den närbelägna Baggensfjärden sannolikt sitt namn efter sjöhjälten Jakob Bagge, som ägde och skrev sig till den invid detsamma liggande gården Boo på Värmdö.
Se även
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
