Aurignacienkulturen
Från Rilpedia
| Paleolitikum |
|
Aurignacienkulturen är en senpaleolitisk kultur (daterad till cirka 35000-16000 f.Kr.) uppkallad efter en fyndplats i Frankrike. Redskapen tillverkades främst av spån. Många av de kända grottmålningarna i Frankrike och Spanien förknippas bland annat med Aurignacienkulturen. Förutom i Frankrike har man påträffat kulturgruppen på Balkan, Iran, Israel och i Afghanistan.
Den serie från de franska grottorna som p.g.a. sin prioritet inom forskningens historia, sin mångfald och sin kulturella rikedom alltfort kan göra anspråk på en alldeles speciell uppmärksamhet inleddes flera tusen år senare än i vissa delar av Sydvästasien och troligen också än i Cyrenaica. Châtelperronienkulturen inleder vad Grahame Clark kallar den franska sekvensen.[1] Nästa stadium är Aurignacien.
Aurignacien är själva inledningen till den omfattande expansion som skapades av Homo sapiens sapiens Cro-Magnon. Detta skede omfattar enligt Anders Hagen tiden mellan ca 30.000 och ca 10.000 år före vår tid. Vissa forskare sätter andra tidsgränser, men alla är eniga om att en rad grundläggande uppfinningar gjorde redan i inledningsfasen. Nu hade både handyxan, handkilen och andra gamla, grova redskap blivit föråldrade. En bättre teknik för bearbetning av flinta hade utvecklats, och det blev möjligt att slå långa, smala flisor eller skivor ur ett lämpligt block. Av sådana välformade flintstycken tillverkades en serie redskap för olika ändamål. De viktigaste var knivar, skrapor och spetsverktyg. Denna basutrustning bestod givetvis av flera varianter, alla med funktionell utformning.
Bågen var inte känd Aurignactraditionen, men spjutet kom till användning. I varje fall hade man flintspetsar, som ofta var välformade och varierade i storlek. En del av dessa var otvivelaktigt avsedda för uddar och spetsar på skaft av trä eller ben. Sammanfattningsvis hade de "nya" folken en utrustning som gjorde livet lättare att leva än tidigare. Djuren kunde dödas betydlgit snabbare, och fr.a. var det möjligt att utnyttja alla delar av bytet långt mer effektivt.
Stickeln var en nästan genial uppfinning. Detta lilla instrument gjorde det enklare att tillverka stora och smål föremål av horn eller ben. Förstklassigt råmaterial, i första hand hjorthorn och elefanttänder, fanns det gott om, och nu kunde detta för första gången utnyttjas till bruksföremål och prydnadssaker i sverkligt stor omfattning. Bruket av horn och ben blev så vanligt, att det kom att prägla kulturen i kommande tider i stora delar av världen.
Referenser
Noter
- ↑ Clark 1969, s. 63f
Litteratur
- Bonniers världshistoria, 1 (1982)
- Clark, Grahame, Människans äldsta historia (1969)
