Från Rilpedia

Karl Arvid Johansson, född 17 september 1870 i By församling, Kopparbergs län, död 27 juni 1934 i Djursholm, var en svensk bergsingenjör, professor.

Johansson blev student 1889, utexaminerades från Kungliga Tekniska högskolans fyraåriga fackskola för metallurgi och hyttkonst 1893, var 1893-95 assistent i bergskemi vid Kungliga Tekniska högskolan, 1895-96 ritare vid Hofors bruk. År 1896 blev han föreståndare för metallurgiska avdelningen vid Sandvikens Jernverk och var 1918-28 professor i hyttmekanik samt järnets bearbetning vid Kungliga Tekniska högskolan. Åren 1928-34 var han föreståndare för Jernkontorets nyupprättade tekniska byrå och huvudredaktör för "Jernkontorets annaler" samt 1930-34 överingenjör vid Jernkontoret. Han var även ordförande i styrelsen för Metallografiska institutet i Stockholm 1926-34.

Johansson företog många utländska studieresor, var 1911-13 vice ordförande i Svenska Teknologföreningen, blev ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien vid dess stiftande 1919 samt anlitades i stor utsträckning för såväl enskilda som offentliga uppdrag och utredningar inom sitt fack. Han var bland annat ledamot av kungliga kommittén för utarbetande av förslag till ny gruvlag (1920). I olika tidskrifter, däribland "Jernkontorets annaler", "Teknisk tidskrift" och "Det nya Sverige", publicerade han bergstekniska uppsatser, bl.a. Malmbriketters tillverkning och användning i masugn (1908), Direkt valsning af göt från icke eldade värmegropar (1920), Värmebehandling af stål för konstruktionsändamål (1922), Om möjligheten af en järntillverkning i Norra Sverige, grundad på Lapplandsmalm (1923), Den svenska sura bessemerprocessen (1931) och Undersökningar rörande ytavkolning av stål (1932). Jernkontoret tilldelade honom Rinmanmedaljen 1934.

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Johansson, Karl Arvid, 1904–1926 ^(Not).

• Svenska män och kvinnor, band 4 (1948), sid. 95.