Armeringsstål
Från Rilpedia
Armeringsstål, armeringsjärn, stänger av kolstål för armering (förstärkning) av betong. För att förbättra fästet till betongen kan tråd eller klen stång med räfflad yta svetsas till nät. Nätet ger gynnsamma tryckspänningar. Stålets sträckgräns är 250-400 megapascal (MPa). För linjär förspänning (dvs. utan nät) används även kalldraget material, vilket erhåller en sträckgräns på 1300-1600 MPa.
1973-1974 tillverkades rekordvolymen av armeringsjärn i Sverige, som då var en skyddad marknad kontrollerad av en laglig kartell. Den hette Basta och var en sammanslutning av 14 svenska stålbolag med tillverkning av armeringsjärn. Bland dessa kan specialstålstillverkarna Avesta Jernverk och Fagersta Bruk nämnas. 1974 levererade de svenska stålbolagen 470.000 ton armeringstråd och -stång. Samma år exporterades 152.000 ton armeringsjärn. Importen däremot låg på blygsamma 18.000 ton. Den svenska förbrukningen av armeringsjärn var hög i mitten av 1970-talet, cirka 290.000 ton 1974. Bakgrunden till detta var de stora infrastrukturinvesteringarna tillsammans med det så kallade miljonprogrammet för lägenhetsbyggandet. Efter den första oljekrisen började en nedåtgång på marknaden med fusioner och nedläggningar som resultat. I slutet av 1980-talet fanns bara en tillverkare av armeringsjärn kvar i Sverige: Fundia. Företaget, som idag ingår i finska Rautaruukki, var resultatet av en fusion mellan Kinnevikägda Welbond (Halmstad, Qvarnshammar och Forsbacka) samt Ratosägda Smebox (Smedjebacken-Boxholm).
Idag finns ingen tillverkare av armeringsjärn i Sverige, hösten 2001 lade Fundia ned tillverkningen i Smedjebacken och koncentrerade den till Mo i Rana i Norge.
Se även
- Wikimedia Commons har media som rör Armeringsstål
- Betongbyggnad
- Konstruktionsstål
- Stålindustri
- TR-svarm
