Araméer
Från Rilpedia
| Araméerna | |
| Araméer | |
| Arameiska | |
| Arameiska riken | |
|
• Aram-Naharaim • Aram-Maacha |
|
| Arameiska kungar | |
|
• Reson |
Araméer (Arameiska/Syriska: ܐܪܡܝܐ , Ārāmāye'; Engelska: Aramaeans) är en semitisk folkgrupp som levde i Mesopotamien och i Syrien från omkring 1100 f.Kr. till omkring 700 f.Kr.[1]
Historia
Första gången man hittade termen "Aram", som syftade på ett område vid övre Eufrat, var i en akkadisk inskription som var från 2200-talet f.kr. Och första gången "Aram" kom upp som ett namn på en person var år 1700 f.kr. även denna i akkadiska texter från Mari. År 1100-talet f. Kr började den arameiska folkgruppen att tränga in i Syrien och bosätta sig över hela området, och bilda viktiga städer, där Damaskus var i centrum. [2] I källor från dem assyriska kungarnas krönikor så omnämns araméerna och deras kungariken som fruktade fiender till assyrierna. Under tiden då den assyriske kungen Tighlatpilesar I härskade (1174-1076 f kr) omnämns araméerna, för första gången, som en grupp. I den assyriske kungen Asshur-bel-kalas krönikor (1073-1056 f kr) nämns den geografiska termen mat-Arimi, "Arams land". I dessa och andra assyriska källor så avser termen området öster om floden Eufrat, till floden Khabur, i östra Syrien. Detta visar att den bibliska termen för Aram-Naharaim, "De två flodernas Aram", är motsvarigheten till mat-Arimi. [3]
Termen "Aram" uppkommer också i de arameiska kungadömena. De forntida araméerna hade aldrig ett enat imperium utan var uppdelade i mindre oberoende kungadömen utspridda över hela den främre orienten. Många av de arameiska kungadömena hade även egna namn med tillägget Aram, såsom Aram-Damaskus, Aram-Soba, Aram-Naharaim o.s.v. Även tillägg med namnet Beth är ett arameiskt namn.
Araméerna lyckades med bedriften att sprida sitt arameiska språk och skriftspråk till andra folkslag och civilisationer så till den grad att arameiskan, i både tal och skrift, blev upphöjt till officiellt språk för de nya regionerna. Arameiskan överlevde Ninives fall (612 f.kr.)och Babylons (539 f.kr.) och förblev det officiella språket för det Persiska imperiet (538-331 f.kr). Det finns även belägg som visar att araméernas språk hade ett utbrett användande i Palestina under Romersk tid. Följaktligen så talade Jesus och hans närmaste anhängare arameiska.[4]
Idag menar många syrianer att de är ättlingar till araméerna.
Källor
- ↑ http://www.britannica.com/eb/article-9009188/Aramaean
- ↑ http://info.uu.se/press.nsf/pm/ideologiskt.fargad.idA4.html Uppsala Universitet
- ↑ PhD Sebastian P Brock, The Hidden Pearl - Volym 1, 2001, sid 7
- ↑ The Eerdmans Bible Dictionary, title=Aramaic, quote="It is generally agreed that Aramaic was the common language of Palestine in the first century A.D. Jesus and his disciples spoke the Galilean dialect, which was distinguished from that of Jerusalem (Matt. 26:73), page=72, isbn=0-8028-2402-1, editor=Allen C. Myers, location=Grand Rapids, Michigan, publisher=William B. Eerdmans, year=1987. Israeli scholars have established that Hebrew was also in popular use. Most Jewish teaching from the first century is recorded in Hebrew.
