Altfiol
Från Rilpedia
 |
| Viola/Altfiol |
|---|
| Typ: Stråkinstrument |
| Familj: Violinfamiljen |
| Strängar: c, g, d1, a1 |
Omfång: c – ca e3 exkl. flageoletter |
| Spelsätt: stråk, pizzicato, flageolett, tremolo, vibrato, sul ponticello |
Klav:  |
| Del av: Symfoniorkester, stråkkvartett, stråkorkester m. fl. |
| Förekommer i: Barock, wienklassisk, romantik, modernism |
Altfiol, viola eller altviolin är stråkfamiljens altmedlem.
På tyska heter instrumentet Bratsche, på danska och norska bratsch respektive bratsj och på franska alto. Den som spelar altfiol kallas altviolinist eller violast, bratschist förekommer även.
Altfiolen är äldre än den mindre fiolen, och tillkom under 1500-talet ur de äldre stråkinstrumenten lira da braccio (härav det tyska namnet), rebec och fiddla.
Medan olika fioler varierar mycket lite i måtthänseende tillverkas altfioler i olika storlekar och modeller, dels för att passa olika altviolinisters fysiska förutsättningar, dels på grund av olika preferenser vad gäller tonen. Kroppslängden (d v s längden på resonanslådan) hos en altfiol kan därför variera mellan 38 och 43 cm - i ovanliga fall ännu större. Professionella musiker brukar föredra minst 40 cm långa instrument för klangens skull.
I de flesta avseenden spelas altfiol på samma sätt som fiol. Avstånden på greppbrädan är dock påtagligt större på grund av att strängarna är längre. Dessutom används en något tyngre och aningen grövre stråke. Jämfört med fiolspel krävs ett spelsätt med mer tyngd (dock ej tryck) för att uppnå god altfiolklang, som kännetecknas av en fyllig ton. Spel i höga lägen kan vara krävande på grund av att spelarens västerarm måste sträckas runt den stora instrumentkroppen.
Strängarna stäms till tonerna (från den översta till den lägsta) a1, d1, g och c. De tre lägsta har en mörk klangkaraktär, i synnerhet c-strängen. A-strängen har en något annorlunda, intensiv tonkaraktär men är inte lika briljant som fiolens högsta sträng. Altfiolens unika klangfärger beror bland annat på att den har en resonanslåda som av praktiska skäl är underdimensionerad jämfört med andra stråkinstrument.
I notskrift noteras altfiolen oftast i c-klav (altklav), men i högre lägen används g-klav. Den är stämd i kvinter en oktav över cellon och en kvint under fiolen.
I symfoniorkester och stråkorkester spelar altfiolstämman oftast en ackompanjerande roll, men i de senaste ca 100 årens musik har den blivit mer framträdande.
Violan är det stråkinstrument som används minst utanför den klassiska musiken, men den förekommer även i svensk folkmusik, såväl äldre som nyare.
