Alessandro Vittoria
Från Rilpedia
Alessandro Vittoria della Volpe var en italiensk arkitekt och skulptör, född i Trient 1525, död i Venedig 1605. Han kom 1543 till Venedig och blev lärling hos Jacopo Sansovino. Han ägnade sig där mera åt plastiken än åt arkitekturen och utvecklade en fri, något självständig stil, som Sansovino ogillade. Vittoria lämnade då honom 1547 och begav sig till Vicenza, där Andrea Palladio sysselsatte honom som stuckatör, särskilt vid dekoreringen av den av Palladio byggda Villa Barbaro a Maser. Men efter medling av den beryktade författaren Pietro Aretino återvände han 1553 till Sansovino och hjälpte honom sedan troget.
Verk
Av hans arkitektoniska verk kan nämnas Scuola di San Girolamo och Palazzo Balbi vid Canal grande. Bland hans många skulpturverk finns Karyatiderna vid ingången till Biblioteca di San Marco (1543-47), San Sebastian i San Salvatore, San Hieronymus i Frarikyrkan, Santa Catarina och Daniel i San Giuliano, Santa Justina och San Domenico i det av honom byggda Capella del Rosario till kyrkan San Giovanni Paolo, flera figurer på monumentet över Contarini San Antonio, Padua samt hans egen gravvård i San Zaccaria, med en förträfflig byst mellan allegoriska figurer av "Arkitekturen" och "Skulpturen" och högst uppe i den delade gaveln ryktets gudinna, alla tre utmärkta venetianska kvinnogestalter. Bäst är denne senrenässansmästare, som står på gränsen till barocken, i sina byster, som tävlade i karakteristik med Tizians och Tintorettos porträtt. De flesta bysterna finns nu norr om Alperna. Utom den nyss nämnda bysten av honom själv porträtterade han ett par gånger sin lärare Sansovino, där med säkerhet mellan 20 och 30 byster av honom finns påvisade. Vittoria anses vara en av Sansovinos duktigaste efterföljare.
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Alessandro Vittoria, 1913.
- Wikimedia Commons har media som rör Alessandro Vittoria
