Från Rilpedia

Adolf von Wilbrandt, född 24 augusti 1837 i Rostock, död där 10 juni 1911, var en tysk författare.

Wilbrandt studerade i sin födelsestad juridik, filosofi och historia, reste sedan till München, där han promoverades 1859, flyttade 1861 till Berlin, företog resor till Frankrike och Italien, var även 1865-71 bosatt i München. Sedan flyttade han till Wien, där han 1873 gifte sig med skådespelerskan Auguste Baudius och 1881-87 var Burgteaterns chef. 1887 flyttade han tillbaka till Rostock. Under sin första tid i München var Wilbrandt medredaktör av "Süddeutsche Zeitung".

Wilbrandt fick både Grillparzer- och Schillerpriset. 1907 mottog han en ståtlig hyllningsskrift. Redan 1884 blev han adlad av Ludvig II av Bayern.

Verk (urval)

• Geister und Menschen (1864)
• Der Licentiat (1868)
• Novellen (1869)
• Neue Novellen (1870)
• monografi över Heinrich von Kleist (1863)
• monografier över Hölderlin (1870) och Fritz Reuter (1890)
• Der Graf von Hammerstein (1870)
• Kriemhild (1877)
• Caius Gracchus (1873)
• Arria und Messalina (1874)
• Giordano Bruno (1874)
• Robert Kerr (1880)
• Die Tochter des Herrn Fabricius (1883)
• Der Meister von Palmyra (1889)
• Die Eidgenossen (1896)
• Unerreichbar (1870, "Fångad", 1893)
• Jugendliebe ("Ungdomskärlek", uppförd 1895 i Stockholm)
• Die Maler (1872, "Konstnärsliv", uppförd 1903 i Stockholm)
• Der Dornenweg (1893)
• Die Osterinsel (1894)

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Wilbrandt, Adolf, 1904–1926 ^(Not).