Achaltekeer
Från Rilpedia
| Achaltekeer | |
 Achaltekeer |
|
| Ursprung | Turkmenistan, södra Ryssland |
|---|---|
| Utbredning | Centralasien |
| Miljö | Stäpp och öken |
| Egenskaper | |
| Typ | fullblodshäst |
| Mankhöjd | 150 till 160 cm |
| Färg | fux, brun, skimmel, svart, perlino, cremello, isabell, black |
| Användning | tävlingshäst, dressyr |
Achaltekeer eller akhal-teké är en hästras från regionen Achal i Turkmenistan med stor kraft och uthållighet, en god galopphäst som även passar för distansritt, dressyr och hoppning. Hästrasen upptäcktes 3000-2000 f.Kr och är en direkt ättling till den turkmenska hästen som levde under antiken. Achaltekeern kan vara världens äldsta hästras och deras förfäder var troligtvis de första hästarna som deomesticerades.
Achaltekeern är en fullblodshäst och har en mankhöjd på omkring 150 centimeter. Rasen kan ha alla färger utom skäck och tigrerad, men vanligast är en gulbrun färg och pälsen har alltid en metallisk glans. Rasens exteriör är slank och smidig med väl utvecklade leder.
Historia
Achaltekeern anses härstamma från Häst typ 3 som har bidragit till en ökenhäst med mental styrka, stor uthållighet och förmåga att utstå hetta. Även den numera utdöda Turkmenska hästen bör ligga i grunden till Achaltekeern. Achaltekeern, som är lite av hästvärldens mysterium, är den moderna motsvarigheten till häst typ 3, en av de fyra typer som anses ligga till grund för alla dagens hästar. Den representerar den tunnhudade och värmetåliga ökenhästen med fin hårrem och det kan finnas ett samband mellan achaltekeern och en gren av arabiska galopphästar (munaghi). Enligt ryska sägner, som dock inte går att bekräfta, så är achaltekeerna en ren och egen ras som är lika gammal som det arabiska fullblodet. Vare sig detta är sant eller inte så är rasen nästan identisk med de lämningar man hittat av hästarnas förfäder typ 3.
Fornlämningar av turkmenska hästar, liknande Achaltekeerna hittades i frysta gravar i Pazyryk i nuvarande Sibirien. Hästarna hade begravts med utrustning på och vatten från floderna i närheten hade läckt ner i gravarna och sedan fryst, vilket gjorde att både hästarna och deras utrustning var i perfekt skick. Fornmlämningarna har daterats till ca 500-200 -talet f.Kr och då de turkmenska stäpperna ansågs vara en av de första platser där hästen domesticerades kan Achaltekeern vara en av världens äldsta renrasiga hästraser och härstamma från de första domesticerade hästarna.
Achaltekeerns ursprung är dock det största av mysterierna runt denna ras. Redan runt år 1000 f.Kr var huvudstaden Asjchabad berömd för sina kapplöpningshästar och de turkmenska hästarna avlades även i oaserna i Karakumöknen. Asjchabad är fortfarande centrum för avel av denna hästras. Under den här tiden var achaltekeern mycket känd som galopphästar och även som kavallerihästar. Den persiska kungen Dareios I under erövringen av Baktrien där över 30 000 turkmenska hästar användes av de persiska arméerna. När perserriket föll använde även Alexander den stores armé de turkmenska achaltekeerna inom sitt eget kavalleri. Alexander skulle bland annat ha tagit över 50 000 hästar som krigsbyte efter segern.
Även nomadfolk som invandrade eller ockuperade stäpperna i västra Asien avlade upp turkmenska ökenhästar men den grupp som hade de mest framträdande Achaltekeerna var Tekestammen som levde i oaserna i Karakamöknen. Rasen fick sitt namn från stamman, samt Achal som betydde "renrasig". Mellan 1700- och 1900talet exporterades en stor mängd av dessa hästar till Ryssland och även England och Tyskland. Efter slaget vid Geok Tepe där Tekestammen besegrades av det Ryska kejsardömet förändrades förutsättningarna för hästhållning i området och många hästar såldes av eller togs med av de flyende stammarna. Bland annat hamnade hästarna i Indien, Iran och Afghanistan.
1897 skulle dock även en rysk general bli den man som skulle rädda Achaltekeerna när han startade det "Transkaspiska stuteriet". Han beordrade att alla hästar som fanns kvar skulle samlas in för att bedömas och de bästa avelshästarna skulle behållas. 1926-27 upptäckte även en rysk vetenskapsman att stamtavlor hade hållts över hästarna genom en muntlig tradition och hästarna började stambokföras. Man försökte även att förbättra Achaltekeerna med importerade engelska fullblod för att göra hästarna större och göra exteriören mer tilltalande för de europeiska och amerikanska köparna. Men resultatet blev att hästarna inte klarade av klimatet och 1941 stängdes stamboken för gott för andra raser. Enbart hästar med stamboksförda föräldrar fick registreras. Sedan 1973 krävs även att hästarna DNA-testas. För att förbättra rasen fick man nu istället satsa på renrasiga hingstar. 5 hingstar valdes ut för att starta olika hingstlinjer där ättlingarna skulle ha olika egenskaper, men under mitten av 50talet blev rasen nästan utrotningshotad på grund av en mass-slakt av hästar i området, då man var tvungen att nå det mål inom köttproduktionen som hade satts upp.
Idag finns det dock ca 17 hingstlinjer och det finns ca 3000 Achaltekeer registrerade. Rasen föds upp i oaserna i Karakumöknen och i södra Ryssland och avelns centrum ligger i Ashkhabad. Achaltekeern har bidragit till många andra raser, men har inte själv påverkats utifrån och har behållit sitt utseende sedan 900-talet. Folket i Turkmenistan använder akhal-tekén till kapplöpningar och förbereder hästarna inför tävlingarna med stor omsorg. I alla år har hästarna fodrats med alfalfa, kulor av fårfett, havre och stekta degkakor och den sveps in i filtar för att skyddas mot hetta och kyla. I Sverige finns det ca 16 registrerade Achaltekeerhästar.
Egenskaper
Akhal-tekén har ett särpräglat utseende, som enligt våra västerländska riktlinjer skulle anses vara allt annat än vackert. Halsen är vad vi skulle kalla hjorthals, som gör att det ser ut som att akhal-teken ständigt håller upp huvudet högt och går över tygeln. Detta betyder på våra sätt att hästen försöker undvika bettet och är ovillig att jobba, då vi i västerländska teorier gör allt för att hästarna ska gå med sänkta huvuden och böjd nacke, eller som vi säger, gå på tygeln eller gå i form. I dag är akhal-tekén en galopphäst, en distanshäst och en tävlingshäst i hoppning och dressyr. Guldvinnaren i dressyr under olympiska spelen 1960 i Rom, var en akhal-tekehingst vid namn Absent. Så man måste ju anta att även akhal-teken kan gå ner på tygeln eftersom det är ett krav att hästarna ska gå i form på dressyrtävlingar. Achaltekeerna har även vägvinnande och smidiga rörelser och är mycket bekväm att rida.
En av de mest framträdande egenskaperna hos Achaltekeerna är den metalliska glansen i pälsen, som är mjuk, ganska tunn och silkeslen. Den vanligaste färgen är gulbrun men även svart, brun, fux, isabell, skimmel och mer ovanliga färger förekommer. Dock är inte brutna färger som tigrerad eller skäck tillåtet. Hästarna är oftast kraftigt apelkastade.
Akhal-tekén har dock mer och mer blivit distanshäst än kapplöpningshäst eftersom det engelska fullblodet har gått om Achaltekeerhästen som de mest framstående galopphästarna. Istället kan de springa långa sträckor under dåliga förhållanden. Det mest kända uthållighetsrekordet sattes under ritten på 415 mil mellan Ashkhabad och Moskva på 84 dagar med ett minimum av vatten och foder. 96 mil av vägen gick nämligen genom ökentrakter. Denna distansritt genomfördes 1935.
Källor
- Svenska Achal tekeer-föreningen
- Elwyn Hartley Edwards: Bengt Gustafson: Bonniers stora hästlexikon, Bonnier, Stockholm 2003, Alf Agdler (övers.). ISBN 91-34-51920-3.
