Abolitionism
Från Rilpedia
Abolitionismen är en åskådning enligt vilken slaveriet bör motarbetas av religiösa, sociala eller moraliska skäl. Termen associeras framför allt med slaveriet i USA, men den har också använts för att beteckna motstånd mot fängelsestraff, djurhållning och prostitution.
Abolitionister yrkar på att kämpa för avskaffandet av ett bestående missförhållande i lag eller sed. Ursprungligen betecknades därmed i USA de, som ivrade för slaveriets avskaffande. Denna rörelse utgick från kväkarna, och redan före frihetskrigets slut hade, särskilt i Pennsylvania, åtskilliga sällskap bildats med detta mål. Vid den stora kompromiss, varigenom unionsförfattningen kom till stånd (1787-1789), kunde emellertid slaveriets bekämpare inte genomdriva mer, än att slavhandelns obestridda fortvaro begränsades till 1808, från vilket år den sedermera genom kongressbeslut formligen förbjöds, samt att slaveriet avskaffades i Nordvästterritoriet (norr om Ohiofloden). En petition från pennsylvaniska abolitionssällskapet, vars president var Benjamin Franklin, inlämnades 1790 till kongressen, men föranledde där endast den förklaringen, att kongressen ej ägde befogenhet att befatta sig med slaveriet inom de särskilda staterna. Man väntade på den tiden allmänt, att slaveriet småningom av sig själv skulle försvinna, men i stället fick det efter Whitneys uppfinning av bomullsrensningsmaskinen och bomullsodlingens därpå följande storartade uppsving allt större utbredning och ekonomisk betydelse i sydstaterna samt började där betraktas som en för samhällets bestånd nödvändig institution. Genom Missouri-kompromissen (1820) förbjöds det i de delar av Louisiana-området, som låg norr om 36° 30'.
Ny fart fick abolitioniströrelsen, då William Lloyd Garrison 1831 grundade veckoskriften "The liberator", och i de nordliga staterna började en ytterst häftig agitation mot slaveriet. 1833 hölls i Philadelphia den första stora abolitionistkongressen, ur vilken framgick Amerikanska antislaverisällskapet. Utom genom agitation i tal och skrift - varvid William Lloyd Garrison, Channing, Wendell Phillipps och Th. Parker var verksammast -- sökte sällskapet nå sitt mål genom en mängd petitioner till kongressen, där John Quincy Adams förde dess talan. Häftigast blev striden, sedan en strängare lag om förrymda slavars utlämning antagits 1850 och Missouri-kompromissen upphävts genom Kansas-Nebraska-act 1854. Mest spridning och störst inflytande av denna tids abolitionist-litteratur fick Harriet Beecher Stowes roman "Onkel Toms stuga" (1852). Abolitionisterna uppträdde nu som ett särskilt politiskt parti, med slavarnas befrielse som uteslutande mål, även om unionen därvid skulle upplösas. Därigenom skilde de sig från Abraham Lincoln, Seward och det 1856 bildade republikanska partiets moderata element, vilka önskade unionens bibehållande och slavfrågans lösning på strängt laglig väg. Sedan Lincolns val till president (1860) förmått sydstaterna att utgå ur unionen och bragt inbördeskriget till utbrott, löstes slavfrågan genom detta stora krig (1861-1865). Abolitionisterna, som under kriget med otålighet sett Lincolns försiktiga politik, upphörde efter dess slut att utgöra ett politiskt parti.
Två svenska abolitionister var Anders Sparrman och Carl Berhard Wadström.
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Abolitionister, 1904–1926 (Not).
