Abbas Kiarostami
Från Rilpedia
Abbas Kiarostami, född 22 juli 1940, är den mest internationellt framgångsrike filmregissören någonsin från Iran.
Han har ofta motarbetats av den iranska regimen trots att han sällan ens antyder något politisk eller religiöst tema. Hans filmer kännetecknas av en stor leklust i förhållande till publiken och filmandet. Huvudpersonerna brukar vara vanliga människor som har en stor drivkraft och moraliska frågeställningar. Filmerna är inte alltid enkla att se men alltid överraskande, vackra och i slutänden blir man övertygad om att Kiarostami är en av de mest innovativa filmregissörerna idag.
Kiarostami gjorde sin första långfilm Mossafer (The traveller) 1974. Han gjorde sedan mest kortfilmer under resten av 1970-talet och fick sitt egentliga genombrott först 1988 med filmen Khaneh-ye doust kojast? (Var är min väns hus?), en rolig och annorlunda skildring av en pojke som letar efter sin skolkamrats hus. Det är inte mycket mer än så som händer men de absurda och märkliga saker och människorna han möter på vägen är filmens nöje. Denna film spelades in med amatörer i en liten by i Iran och blev första delen i en trilogi' som 1992 följdes av halvdokumentära Zendegi va digar hich (Livet börjar igen). Här får vi återigen möta samma by, men nu efter att (en verklig) jordbävning ödelagt bygden. Det är en märklig och livsbejakande skildring där det är svårt att se vad som är dokumentärt och vad som är spelat. Den sista delen av trilogin är Zire darakhtan zeyton (Under olivträden), som är en kärlekshistoria. Under tiden Kiarostami spelade in trilogin gjorde han också den mycket underskattade Nema-ye nazdik (Close-Up), en halvdokumentär historia om en man som lurade till sig fördelar från en familj i Teheran genom att påstå sig vara Makhmalbaf - filmens huvudroll spelas av bedragaren själv! Kiarostami gjorde också 1997 Ta' m e guilass (Smak av körsbär), som vann Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes.
