Från Rilpedia

Östgötska -
Talas i	Sverige
Region	Östergötland
Klassificering	indoeuropeiskt  germanskt   svenska    sveamål    mellansvenska mål     östgötska
ISO 639-3	[1]

Östgötska är ett mellansvenskt mål som traditionellt talas i landskapet Östergötland.

Längst i söder och väster är –a bevarat, det heter exempelvis kasta, men längre västerut försvagas –a-ändelsen till kastä. Den största delen av Östergötland har e-mål och då heter kasta kaste. I ett område i västra Östergötland finns vokalsänkning, ex. visst > vesst. Ett sydligt drag är att –r i maskulina pluraländelser försvinner ex. hästar > hästa, häste och hästä. I söder faller –r bort i femininer och i presens av svaga verb ex. menar > mene eller mena. Längst mot öster och nordöst finns det så kallade Viby-i:et. I ett sydligt-västligt område är verbändelsen på preteritumformen bevarad. De östligare Smålandsmålen och Ölandsmålen är lika de i nordöst som sedan följer kusten söderut.^[1]

Östgötskt färgat riksspråk

Vardagligt används termen östgötska även om regionalt färgat riksspråk från Östergötland. Det är, i en eller annan grad, de flesta östgötars tungomål idag, medan de genuina östgötska dialekterna numera till stor del endast behärskas till fullo av de äldre generationerna. Östgötskt färgat riksspråk innebär ett ordförråd som med visst undantag för något enstaka ord är det som anses rikssvenskt, men som har regionala drag i uttalet. Bland vanligt förekommande sådana drag återfinns svagt diftongerade långa o-, u-, i- och y-vokaler. De uttalas då ungefär "oå", "uw", "eij" och "öyj"^{[källa behövs]} (Liksom i- och y-vokalerna gärna slutar konsonantiskt ([j])^{[källa behövs]}, brukar också o- och u-diftongerna göra det^{[källa behövs]}. I det fallet är konsonanten bilabial frikativa [β]. Dessa diftonger förekommer i olika grad även i andra delar av landet.

I hela dialektområdet är det vanligt att använda det öppna ö-ljudet i "för" även i andra positioner än framför r, till exempel i "föl".

I östgötska uttalas precis som i de flesta svenska dialekter "l" och "rd" som ett så kallat tjockt l.

I de delar av Östergötland som berörts av "göta-skorr" (bakre r-ljud ordinitialt och där ljudet är långt, i övrigt främre r-ljud) har det bakre r-ljudet i stora delar fått en läpprundning som sedan tagit över som den främsta uttalsartikulationen och således blivit [w]^{[källa behövs]}. "Ror" uttalas således ungefär [wour] (eventuellt med frikativt tungspets-r). Detta är dock inte längre vanligt bland barn och ungdomar.

Utöver nämnda regionala fonemmanifestationer har Östergötlands riksspråk regional prosodi och intonation, vilka är svårare att beskriva i encyklopedisk artikel. Graden av detta varierar mellan olika talare, liksom är fallet med motsvarande regionala fenomen i andra dialektområden.

Externa länkar

• Lyssna till några av Östergötlands dialekter

Fotnoter

1. ↑ Bengt Pamp: Svenska dialekter, Natur och kultur, Stockholm 1978. ISBN 91-27-00344-2.