Édouard Daladier
Från Rilpedia
| Ämbetsperiod(er): | |
| 1. 31 januari 1933 – 26 oktober 1933 2. 30 januari 1934 – 9 februari 1934 3. 10 april 1938 – 21 mars 1940 |
|
| Företrädare: | 1. Joseph Paul-Boncour 2. Camille Chautemps 3. Léon Blum |
| Efterträdare: | 1. Albert Sarraut 2. Gaston Doumergue 3. Paul Reynaud |
| Födelsedatum: | 18 juni 1884 |
| Födelseplats: | Carpentras, Vaucluse, Frankrike |
| Dödsdatum: | 10 oktober 1970 |
| Dödsplats: | Paris, Frankrike |
| Politiskt parti: | Parti Radical Socialiste |
Édouard Daladier, född 18 juni 1884 i Carpentras, död 10 oktober 1970 i Paris, var en fransk politiker (Parti Radical Socialiste).
Daladier var fransk konseljpresident (regeringschef) januari-oktober 1933, januari-februari 1934 och april 1938-mars 1940. Han satt fängslad i koncentrationslägret Buchenwald från 1943 till andra världskrigets slut.
Daladier var mannen bakom slagordet "de 200 familjerna" som han under 1930-talet påstod ägde Frankrike. Siffran hade han tagit från de 200 företag och organisationer som ägde representation i Banque de Frances styrelse. Slagordet vann stort genomslag.[1]
Under Daladiers tredje period som konseljpresident, inträffade den så kallade Tjeckoslovakienkrisen. Frankrike var garantimakt åt Tjeckoslovakien, men 1938 krävde Hitler att de 3 miljoner sudettyskar som var tjeckiska medborgare skulle anlutas till Tyskland. Tillsammans med Storbritanniens premiärminister Chamberlain och Mussolini föreslog Daladier, under hot om krig mot Tyskland, till Hitler en plan att på fredlig väg överta sudettyskarnas områden, vilket ledde till det så kallade Münchenavtalet.[2] När Hitler i mars invaderade Prag, var det den brutna överenskommelsen som fick Frankrike och Storbritannien att byta den eftergivna hållningen mot Tyskland, vilket senare under året ledde till utbrottet av andra världskriget.[3]
Wikimedia Commons har media som rör Édouard Daladier
Referenser
Noter
- ↑ Erling Bjöl, Vår tids kulturhistoria 2. De onda åren 1914-1945, Stockholm 1979, s. 309
- ↑ Svante Nordin, 1900-talet. En biografi, Stockholm 2005, s. 177 f
- ↑ Svante Nordin, 1900-talet. En biografi, Stockholm 2005, s. 448
