TV-avgift i Sverige

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Denna artikel handlar om TV-avgiften ur ett svenskt perspektiv. Artikeln från det landsneutrala perspektivet hittas på TV-avgift.

Antenner

TV-avgift är en statlig skatt som tas ut för innehav av TV-mottagare. Enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst (TV-avgiftslagen), ska alla hushåll och företag i Sverige som har en TV-mottagare betala TV-avgift. Skyldigheten att betala TV-avgift och beloppens storlek bestäms av Sveriges riksdag och handhas av Radiotjänst i Kiruna AB. TV-avgifterna finansierar delar av kostnaderna för public service, det vill säga Sveriges Television (SVT), Sveriges Radio (SR) och Utbildningsradion (UR). TV-avgiften benämns ofta i folkmun som TV-licens.

Public service-bolagen SVT, SR och UR har en årlig budget på närmare 6,7 miljarder kronor. Det motsvarar 18,6 miljoner kr per dygn. Public service har därmed en större budget än samtliga privata svenska TV- och radiostationer tillsammans.

Avgiftens storlek

Enligt 7 § i TV-avgiftslagen är avgiften 2076 kr per år, vilket kan betalas i 4 perioder om 519 kr (mars 2009). Avgiften skall betalas förskottsvis vid början av varje tremånadersperiod. För TV-innehav under en kortare tid av en tremånadersperiod skall avgiften betalas med ett belopp som är proportionelig till tiden för TV-innehav, rundat nedåt till jämnt antal kronor.

Fördelning av TV-avgiften 2004

TV-avgiftsmedel ur Rundradiokontot och Distributionskontot (Miljoner kr, Mkr):

(Källa: SVT [1].)

Avgiftsskyldighet

Den som innehar en TV-mottagare skall enligt 1 § i TV-avgiftslagen betala TV-avgift till Radiotjänst, men för hushåll räcker det med att betala en TV-avgift, oavsett antalet TV-mottagare. Tidigare fanns ett undantag i TV-avgiftslagen för den som har en TV-mottagare som på grund av sin konstruktion inte kan användas för att ta emot markbundna sändningar (ofta kallad kanalväljaren), men detta undantag omfattar inte längre för lokaler avsedda för bostadsändamål. Den som inte skall använda sin TV-mottagare kan ställa undan den eller på annat sätt göra den obrukbar och efter anmälan erhålla ersättning från Radiotjänst för förskottsbetald TV-avgift (6 § TV-avgiftslagen). Enligt 11 § TV-avgiftslagen återbetalas ej belopp som understiger 100 kr, vilket i praktiken innebär licensavgiften för 20 dagars användning (100 kronor delat på 5 kr per dag).

I svensk lag är underlåtelse att betala TV-avgiften (s.k. licensskolk) dessutom kriminaliserat; för den som med uppsåt eller av oaktsamhet underlåter att anmäla TV-innehav är straffet dagsböter enligt 22 § TV-avgiftslagen. Brottet faller under allmänt åtal, och preskriptionstiden för ett sådant brott är två år.

I Artikel 10.1 i Europakonventionen finns en regel vilket ger individer rätt till yttrandefrihet, vilket även inkluderar rätten att ta del av information och idéer utan påverkan av myndigheterna. Detta hindrar inte att myndigheterna får kräva tillstånd för bl.a. TV- och radiosändningar. Huruvida rätten att ta ut TV-avgift är förenlig med rätten att slippa påverkan från myndigheternas sida är oklart, men troligtvis finns ingen konflikt eftersom TV-avgiften inte påverkar innehållet i varken allmänt finansierade eller reklamfinansierade etermedia.

Anmälningsplikt och registerkontroll

Den som blir innehavare av en TV-mottagare skall enligt 8 § i TV-avgiftslagen anmäla detta till Radiotjänst senast 15 dagar efter det att överlåtelsen skett. Den som yrkesmässigt säljer eller hyr ut en TV-mottagare har också en skyldighet att anmäla detta till Radiotjänst. En anmälan till Radiotjänst från en yrkesöverlåtare skall också innehålla de uppgifter som behövs för fastställandet av vem som är avgiftsskyldig.

TV-mottagare finns inte bara i TV-apparater utan även i till exempel videobandspelare och TV-kort i datorer. Från 1 januari 2007 är lagen ändrad till att definiera en TV-mottagare teknikneutralt. I teorin betyder det att allt med en bildskärm kopplad till en kommunikationsutrustning är licenspliktiga. Samtliga datorer som kan kopplas till Internet, handdatorer, 3G-telefoner och i vissa fall, även moderna TV-spel, är utrustning som kan ta emot material från SVT. För företag, med kanske tusentals enheter, betyder det en merkostnad på 2000 kronor per varje påbörjat 10-tal enheter och år. I praktiken är det svårt att kontrollera allas utrustning och det har ännu inte kommit några direktiv om att anmälningsplikt föreligger enligt 8 § för dessa enheter. Inte heller kommer man att jaga de som endast har telefon men ingen tv, i varje fall inte inledningsvis.

Radiotjänst har heller inga befogenheter att kräva ut kunduppgifter från exempelvis kabeloperatörer.

Rättsfall

Radiotjänst kan dessutom fatta beslut om avgiftsskyldighet till följd av anmälan eller att Radiotjänst på annat sätt fått reda på TV-innehav, 9 § i TV-avgiftslagen. Vad som avses med 'på annat sätt' uttalas inte i lagen.

• I ett rättsfall från 2001 prövades om felkommunikation från en person, som trodde att kontrollanten var utsänd för att dra in TV-kablar för hyresvärden, leder till avgiftsskyldighet. Hyresvärden hade i det aktuella fallet enligt hyresgästen inte installerat något TV-uttag i hans lägenhet. I det fallet hade kontrollanten varken sett eller hört någon tv. Kammarrätten i Sundsvall påpekade att frågan om en person innehar en TV-mottagare eller inte måste avgöras utifrån vad personen själv har uppgivit. Endast i undantagsfall kan man utkräva avgift trots att vederbörande uppger att han inte har tv. (Kammarrätten i Sundsvalls dom i mål 2177-2001 meddelad den 2001-11-16.)

• I ett rättsfall från Länsrätten i Norrbotten under 2006 fick en 25-årig man i Lund rätt gentemot Radiotjänst. Den från Radiotjänst utsände kontrollanten uppgav att han sett en tv, något som mannen förnekade. Ord stod mot ord och länsrätten, som hänvisade till en tidigare dom från kammarrätten, ansåg att det inte fanns tillräckliga bevis för att mannen skulle betala TV-avgift. Radiotjänst överväger att överklaga domen. Radiotjänst funderar även enligt uppgift på att genomföra kontroller med två personer om det inte är erfoderligt med en person ur bevishänseende i situationer där kontrollanten ser en en TV-mottagare men där innehavaren förnekar innehav. Däremot kommer Radiotjänst inte att använda sig av fotodokumentation eller bandupptagning eftersom det är allt för integritetskränkande. (Källor: Dagens Nyheter [2] och Sydsvenskan [3].)

• Även butiker som säljer TV-apparater måste betala licens för innehavet. Livsmedelskedjan Netto processar under 2007 med Radiotjänst om detta eftersom de sålt TV-apparater (endast nedpackade) [4]. Enligt 5 § "Skyldighet att betala TV-avgift finns inte vid innehav av TV-mottagare som finns i anläggningar eller lokaler som är avsedda för annat än bostadsändamål eller i fortskaffningsmedel, om mottagaren på grund av en särskilt vidtagen åtgärd inte kan användas för att ta emot TV-program", trots det förlorade Netto i länsrätten i Norrbotten.

Särskild avgiftskontroll

Fortlöpande genomförs kontroller bland de som inte uppgett att de innehar en tv. Dessa kontroller kallas för Särskild avgiftskontroll, men är troligtvis mer kända hos allmänheten som Skärpt avgiftskontroll. Utsända kontrollanter från Radiotjänst skall då kontrollera samtliga bostäder i området som inte anmält TV-innehav (26 § TV-avgiftslagen). Innan en särskild avgiftskontroll utförs skall Radiotjänst i god tid och på lämpligt sätt informera de boende i området (27 § TV-avgiftslagen). Radiotjänst har enligt 25 § TV-avgiftslagen rätt att använda särskilda pejlinstrument för att ta reda på i vilken utsträckning det finns TV-mottagare i bostäder inom ett visst område.

Enligt hemsidan bedriver Radiotjänst även kontroller kontinuerligt över hela Sverige och inte bara på särskilt angivna orter. Kontrollanterna får dock endast använda pejlinstrument vid särskild avgiftskontroll. En del av kontrollanterna är heltidsanställda hos Radiotjänst och andra arbetar på provision. I lagen uttalas det att så kallad särskild avgiftskontroll skall bedrivas på ett sådant sätt att besvär för den enskilde undviks (28 § TV-avgiftslagen).

Användandet av pejlingsinstrument skulle kunna vara ett intrång i skyddet för privatlivet och det egna hemmet, även om kontrollanterna inte har den ställning som polisen har när de utför en husrannsakan. Eftersom den enskilde har en skyldighet att betala TV-avgift för TV-innehav, så kan kontrollanternas uppgifter anses vara myndighetsutövning när uppgifterna ligger till grund för ett beslut hos myndigheten. Av 17 § TV-avgiftslagen framgår det att beslut av Radiotjänst skall anses som beslut av förvaltningsmyndighet.

Kritik mot TV-avgiften

Avgiftens utformning

Ett argument mot en TV-avgift är att den är att anse som en regressiv skatt, som utfaller oproportioneligt. Eftersom hushåll med låginkomsttagare tvingas att ge bort en proportioneligt större del av sin disponibla inkomst för att betala TV-avgiften har de mindre pengar över att köpa den tekniska utrustning som krävs för att fullt ut nyttja möjligheterna (flera TV-mottagare, modernare teknisk utrustning, betalkanaler etc). Ensamhushåll missgynnas mot hushåll som har flera medlemmar, eftersom de endast behöver betala en TV-avgift. Likaså äldre tittare som har dålig syn eller hörsel och använder tv:n endast för att lyssna på eller att titta på tvingas att betala samma avgift som alla andra.

Indrivning av TV-avgifter

Kritik har också riktats mot det sätt som Radiotjänsts kontrollanter jagar licensskolkare. Bland annat att man använder ett provisionssystem där kontrollanten får ekonomisk vinning för varje licensskolkare som börjar betala. Ingen grundlön förekommer och man hade 2005 ett krav att man tecknade minst 500 nya avtal per år. Det kan också noteras att i hälften av alla fall där licenskontrollanten påfört avgift, och där fallet gick till rätten, förlorade Radiotjänst. Ingen information ges om hur många fall som avgjordes via omprövning.^[1] I England, där provision också används, har minst ett fall gått till rätten där kontrollanten befanns skyldig till bedrägeri.^[2]

Värde för pengarna

I takt med att TV-utbudet ökar så kan det uppfattas som att värdet för konsumenterna i proportion till avgiftens storlek minskar. I till exempel Storbritannien, Tyskland och Frankrike sänds fria reklamfinansierade TV-kanaler över samma digitala nät som den allmänna televisionen.

I Sverige sändes TV3, ZTV och TV8 gratis över det digitala nätet under en period år 2004. Dessa sändningar krypterades efter några månader och kom att ingå i betal-TV-operatören Boxers utbud. Under år 2008 sändes åtminstone de reklamfinansierade TV4 och TV6 gratis över det digitala nätet.

Alternativ till TV-avgift

Alternativet till en TV-avgift är att finansiera public service genom andra medel, till exempel genom allmänna medel (skatt) eller reklam/sponsring. Under 2006 kommer sponsringen att ge 50,5 Mkr i intäkter för SVT, vilket kan jämföras med en total budget på 3 700 Mkr (Christina Jutterström i Dagens Industri 1/3-2006). Sponsring förekommer idag kring evenemang som produceras tillsammans med andra europeiska public service-företag inom ramen för EBU.

Programstöd istället för monopol

Man kan göra en jämförelse till det stöd som ges med statliga medel, exempelvis filmstöd från Svenska Filminstitutet. Inom det systemet subventioneras produktionen och inte sändaren. I takt med att allt mer av sändningarna på de reklamfinansierade TV-kanalerna innehåller engelskspråkiga program kan det finnas ett behov att värna om det svenska språkets ställning. Men detta mål kan också uppnås genom att ge programstöd till individuella produktioner. Programstöd skulle dessutom göra det möjligt för privatägda etermedier att konkurrera om möjligheten att sända program i allmänhetens intresse och samtidigt bryta den monopolställning som SVT, SR och UR har för närvarande på medel från TV-avgiften.

Motargumentet är att SVT, SR och UR har i och med det marksända näten överlägsen geografisk täckning jämfört med sina konkurrenter. Endast TV4 kan egentligen tävla med SVT när det gäller geografisk täckning. Ett av målen med public service är geografisk universalitet (tillänglighet), vilket TV3, Kanal 5 och Canal Plus inte uppfyller.

Fördelar med TV-avgift

Det kan argumenteras att systemet med en särskild avgift är det mest rättvisa finansieringsmetoden för public service. En jämförelse kan i det hänseendet göras till det statliga presstödet som ges till svenska dagstidningar för att upprätthålla konkurrensen. Presstödet finansieras med statliga skattemedel, således är även de som inte läser dagstidningar med och finansierar systemet (dagstidningar är beskattade med moms, men det finns ingen koppling mellan skatteintäkter och utgifterna för presstöd). TV-avgiften kan från det perspektivet ses som mer rättvist eftersom den minoritet som inte ser på TV också slipper finansiera systemet.

Framtida utveckling

Den tekniska utvecklingen har lett till möjligheter att ta emot TV-sändningar i mobiltelefoner, TV-mottagare i persondatorer samt att större delar av SVT:s och SR:s sändningar ligger ute på företagens internetsidor för uppspelning eller nedladdning till bärbara mediaspelare. Förslag har lagts fram om en övergång till en s.k. "medieavgift" för att ersätta den nuvarande TV-avgiften.

Samtidigt har SVT övervägt att börja ta betalt för nedladdning från internet, vilket har kritiserats för att det kan underminera företagets verksamhet eftersom allmänheten tvingas betala en gång till för material som man redan betalt genom TV-avgiften. Motargumentet är att sändningar över internet medför en merkostnad för företaget, vilket måste kompenseras på något sätt. (SvD 25/1-2006 [5].)

En ökad reklamfinansiering eller sponsring skulle antagligen hota den ställning och trovärdighet som SVT, SR och UR har hos det svenska folket. En opinionsundersökning gjord av TEMO på uppdrag av Radiotjänst visade att sex av tio hushåll ansåg att de fick mycket för TV-avgiften, och att en majoritet var positiva till att SVT, SR och UR finansierades via TV-avgiften (DN Kultur 30/12-2003 [6]). Å andra sidan så svarade svarade cirka hälften av tittarna vid en annan undersökning att de ansåg att i takt med det utökade TV-utbudet så är mottagaravgiften inte värd priset (Christina Jutterströms inledande tal under Publice Service-debatten den 17/3-2004 [7]).

Se även

• TV-avgift
• TV-pejling

Externa länkar

1. ↑ SR (2005-08-29). ”Tv-avgiftskontrollanter leker poliser”. http://www.sr.se/Ekot/artikel.asp?artikel=681495. 
2. ↑ icWales (2005-09-24). ”TV licence worker guilty of pay scam”. http://icwales.icnetwork.co.uk/0100news/0200wales/tm_objectid=16169792%26method=full%26siteid=50082-name_page.html. 

• Lag (1989:41) om TV-avgift (Här benämnd som TV-avgiftslagen.)
• TV-avgiften samt SVT:s ekonomi på SVT.se
• Diskussion om Skärpt avgiftskontroll och pejling