Från Rilpedia

Marie Jean Pierre Flourens, född 13 april 1794 i Maureilhan, departementet Hérault, död 6 december 1867 i Montgeron vid Paris, var en fransk fysiolog.

Fluorens blev medicine doktor i Montpellier och reste därefter till Paris. År 1832 utnämndes han till professor i jämförande fysiologi vid Muséum national d'histoire naturelle; 1833 valdes han till Franska vetenskapsakademiens ständige sekreterare, och 1835-48 var han professor vid College de France. Sedan han 1864 lämnat sekreterarämbetet vid akademien, bosatte han sig på landet.

Han var en av sin tids ledande fysiologer och blev särskilt känd för sina undersökningar av lillhjärnans förrättningar och upptäckten av de koordinationsrubbningar, som uppträder vid skador på båggångarna i innerörat. Under en lång följd av år var hans lära om storhjärnans förrättningar tämligen allenahärskande. Stödd på talrika experiment ansåg han, i stark opposition mot den gamla frenologin, att alla delar av storhjärnan hade samma uppgifter; de rubbningar, som efter lesioner i storhjärnan visade sig, berodde uteslutande på storleken av det skadade stället, under det att dettas läge inte utövade något som helst inflytande. Denna doktrin fick dock definitivt överges sedan Paul Broca, Theodor Meynert och framförallt Gustav Theodor Fritsch och Eduard Hitzig (1870) uppvisat den funktionella olikheten hos olika delar av storhjärnan.

Bland Flourens talrika skrifter bör särskilt nämnas Recherches expérimentales sur les propriétés et les fonctions du système nerveux (1824; andra upplagan 1842) och Éloges historiques, lus dans les séances publiques de l’Académie des sciences (två band, 1856). Han var en synnerligen framstående stilist och rönte ett betydelsefullt erkännande härav, då han i konkurrens med Victor Hugo 1840 invaldes i Franska akademien.

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Flourens, Pierre Marie Jean, 1904–1926 ^(Not).