Från Rilpedia

Grottbjörnens folk 1980, är titeln på första delen i en romanserie av Jean M. Auel, amerikansk författare född 1936.

Auel kallar serien för Earth's children, "Jordens barn". Hennes tanke är att det ska bli sex delar i sviten, och hittills har det kommit ut fem delar:

1. Grottbjörnens folk
2. Hästarnas dal
3. Mammutjägarna
4. Stäppvandringen
5. Nionde grottan
6. -ännu ej utkommen-

Handlingen är tänkt att utspelas i Europa för 30 000 år sedan i slutfasen av senaste istiden, då människoarten Homo Sapiens, Cromagnonmänniskan levde samtidigt med Neandertalmänniskan. Människan hade ännu inte domestiserat vare sig hundar eller hästar. Auel har gjort omfattande research inför skrivandet av romanerna, och många av föremålen och händelserna hon beskriver är vävda kring verkliga arkeologiska fynd, men den konstnärliga frihet hon sedan använt sig av har fått viss negativ kritik från arkeologer.

Del 1, Grottbjörnens folk, handlar om hur cromagnonflickan Ayla blir föräldralös i en jordbävning och tas om hand av en grupp neandertalare, i böckerna av sig själva kallade "Grottbjörnens folk" därför att de aktade Grottbjörnens ande som den högsta anden i andevärlden. Ayla blir adopterad och älskade av klanens schaman, "Mog-ur", och hans syster, medicinkvinnan. Hon betraktas dock som ful när hon ser så annorlunda ut, och sederna i klanen är sådana att hon vid ett tillfälle blir våldtagen av en ung klanledare för att straffas, vilket medför att hon föder en bastard. Hon blir sen utstött helt ur klanen, och hon bestämmer sig för att söka upp "De Andra" som cromagnonmänniskorna kallades.

Huvudpersonerna från och med del 2, Hästarnas dal, är Ayla och Jondalar. I del 2 handlar vartannat kapitel om Aylas äventyr på egen hand (i stäpplandskapet norr om Svarta Havet) när hon misslyckas med att söka upp "De Andra" i tid för vintern och i stället tämjer både en häst och ett grottlejon (vilket inga människor hade gjort dittills). Vartannat kapitel handlar om hur Jondalar och hans bror färdas från familjen väster om Alperna utefter Donau, tills Jondalar och hans bror möter Aylas grottlejon. Jondalars bror dödas och Jondalar blir svårt sårad men räddas av Ayla.

I del 3, Mammutjägarna, träffar Ayla och Jondalar på ett cromagnonfolk som jagar mammut. Auel försöker här beskriva ett möjligt levnadssätt i den tidiga stenåldern på stäppen. (Även delvis baserat på fynd från trakten). Ayla tämjer en varg. Hon deltar i en mammutjakt och slits mellan kärleken till den stilige Jondalar och den charmige mörkhyade bildsnidaren Ranek.

I del 4, Stäppvandringen, färdas Ayla och Jondalar hela vägen tillbaka till hans folk, varvid de besöker de grupper av människor han träffat på när han reste i andra riktningen några år tidigare. De träffar också på "plattskallar" som är deras namn på neandertalmänniskor, varvid Aylas förmåga att tala deras teckenspråksbaserade språk kommer väl till pass.

I del 5, Nionde grottan, beskriver Auel ett annat möjligt levnadssätt, där människor bor i naturliga grottor i Centralmassivet. Här har hon anknutit till de berömda grottmålningarna i Lascaux. Stor plats ges här liksom i övriga delar åt att beskriva de magiska riterna, så som Auel föreställer sig dem.

Genomgående beskrivs cromagnonmänniskorna som ljushyllta och neandertalarna som mörkhåriga och mer apliknande. Neandertalarna har enligt Auels beskrivning den defekten, att deras minne är genetiskt nedärvt, varför de inte kan anpassa sina rutiner och vanor till nya förhållanden på samma sätt som cromagnonmänniskorna. Även den aspekten baserar sig på paleontologiska rön, som visat att neandertalarnas hjärnor var väl så stora som Homo Sapiens, men mer utvecklade i de bakre regionerna som styr minnet, än i de kreativa pannloberna. (Deras schamaner kan dock under påverkan av droger dela tidigare generationers minnen med varandra på ett utomsinnligt sätt och därmed förs kunskapen vidare till nästa generation, som en sorts avancerad instinkt.) De kan heller inte artikulera sitt tal lika bra, varför deras språk har ett stort inslag av teckenspråk. Men i Auels beskrivning är deras kultur i många avseenden lika högt utvecklad som "De Andras". Man kan, om man så vill, se paralleller till studier av ursprungsbefolkningars kulturer (indiankulturer framför allt). Animismen är väl beskriven både hos "plattskallarna" och "de Andra", och har stora likheter med dagens schamanism.

I kontrast till denna beskrivning kan nämnas Den svarta tigern och Mammutens rådare av den finlandssvenske paleontologen Björn Kurtén. I denna roman, som utspelar sig vid ungefär samma tidsålder, framställs neandertalarna som ljushyllta, medan cromagnonmänniskorna enligt Kurtén är nyligen invandrade från Afrika och därmed mörkhyade.

Gemensamt för de båda romanerna är det till största delen fredliga mötet mellan arterna. Kurtén ansluter dock till teorin om att korsningen av Cromagnonmänniskan och neandertalmänniskan var steril, medan det hos Auel är ett viktigt tema att den äldre artens arv till någon anspråkslös del kommer att gå vidare i hybridernas avkomma.

På grund av ingående sexskildringar och en till stor del kvinnlig publik, har romanserien ibland omnämnts med genrebeteckningen tantsnusk.