Eleonora Säfström

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Ulrika Eleonora Säfström, född den 9 oktober 1770, död den 9 juni 1857, var en svensk skådespelare, en av de mest berömda under den gustavianska tiden. Säfström var anställd vid Stenborgs Teater 1787 och vid Dramaten från 1796 till 1806. Vid Stenborgs Teater anses hon och Lisette Stenberg ha varit de främsta skådespelerskorna. Även på Dramaten betraktades hon som ett stjärnskott.

Biografi

Säfström anställdes tidigt vid Operans kör med sin tvilling Eva Säfström; 1785 nämns en "m:ll Säfström", 1786 m:ll Säfström den äldre och yngre; båda med en lön på 30; mellan 1787-89 var endast Eva anställd, med en lön på 40. Eleonora ska vid 17 års ålder varit förlovad med greve F. Posse, som dog tidigt; hans brev begravdes med henne på hennes önskan.

18 september 1787 debuterade Säfström som Perrette i Slåtterölets efterpjäs De båda jägarne och mjölkflickan. Hon beskrevs som sylfidiskt vacker, själfull och intagande, sjöng med "välklingande, behaglig röst, som smekte åhörarnas öron" och ansågs genast visa prov på att bli en av teaterns "förnämsta prydnader", och hon fick genast en stor repertoar, och hon fick spela Fiken i Kopparslagaren, Fanchette i Tunnbindaren, Lesbina i Don Micco och Lesbina och Serpilla i Bajocco och Serpilla under en period av två veckor.

Säfström var populär i operett - rollerna Nina (1792) och Azemia (1793) och användes ofta till älskarinne- och hjältinneroller. Hon spelade Susanna i Figaros bröllop 1792, huvudrollen som Minna von Barnhelm i Minna von Barnhelm 1793, Isabella i Den värdiga medborgaren, Beaumarchais Eugenie, Marie i Den besynnerlige, och fru Beverli, fru Orlheim i Grefven av Oldsbach 1790 "med en eld, en känsla, som smält hvarje hjärta och ryckt tårar ur hvarje öga", byxrollen Dorval i Den förlorade pupillen 1790.

Då hon 1788 spelade Belinde, en gång Maria Katarina Öhrns paradroll, infördes en dikt i Stockholmsposten: "Till Mademoiselle Eleonora Säfström, då hon på Nya svenska teatern spelade i operan Colonien Belindes roll den 23 sistlidna maj. Vid hafvets svall, bestört och rädd,/i en bedröflig dräkt och prydnad,/stod du vid strandens nakna brädd,/begrät din frihet med den lydnad,/som grymhet alltid väntar sig./Ack hvad din sång min stolthet delte!/Jag ber dig- spela som du spelte,/att än en gång förtjusa mig." Avsändaren anses vara Bellman. Hennes syster Eva debuterade som Serpilla i denna pjäs efterpjäs.

Som den psykiskt sjuka Nina i Nina 1792 beskrivs hon som "oemotståndligt rörande" som "den av kärlek svagsinta", som blir frisk då hon återförenas med sin älskare. Detta var hennes paradroll tillsammans med Azemia; den spelades 52 ggr och hon kallades " såsom älskarinna i dramen en af de yppersta sujetter Stenborgs teater någonsin ägt". Hon kallades ofta teaterns "första aktris" och ställdes bredvid Lisette Stenberg som dess främsta kvinnliga stjärna. Hon beundrade Gustav III och var själv närvarande vid maskeradbalen 1792.

Säsongen 1795-96 övergick hon till Dramaten. 1 augusti 1795 stämde Carl Stenborg henne för att hon vägrat spela de återstående 3 månaderna efter att ha blivit uppsagd, eftersom hon inte ansåg sif skyldig att arbeta efter uppsägningen 27 juni, då de inte haft någon skriftlig överenskommelse. Stenborg vann målet, men snart förekom hon på Dramatens affischer, och 17 november 1795 debuterade hon på Dramaten som fru Strömmer i De okända, och 1 april 1796 fick hon kontrakt på 400 och en recett om året. Hon gjorde några gästspel på Stenborgs teater under 1798 och fick även en recett. Hennes roller där övertogs av Johanna Kristina Lindberg, som debuterade som Virginie i Paul och Virginie 1794 och efter Säfström räknades som teaterns Jeune premiere och med framgång övertog Säfströms roller innan hon 1798 stämde sin direktör för att han försökte tvinga henne att spela trots att hon vägrade förnya sitt kontrakt, fick rätt och spelade i Johan Peter Lewenhagens trupp innan hon dog i Göteborg 28 år gammal 11 januari 1804.

På Dramaten spelade hon Amalia i Världsförakt och ånger, grevinnan Walltron i Grefven av Walltron eller Subordinationen (1795), Margareta i Helmfelt (1796), fru Länk i Sladdret eller Fjäskens mirakler, Zenobie i Rhadamist och Zenobie och andra stora roller, men hon blev inte lika stor stjärna där. Hon betraktades som något av ett hot bland etablerade kolleger och sägs ha utsatts för intriger av äldre aktriser. 3 mars 1802 spelade hon Kammarrevisions-rådinnan i Det oskyldiga bedrägeriet på sin recett, vilket blev hennes sista roll. Strax efter träffades hon i huvudet av ett isblock från ett tak och blev sängliggande i feber ett helt år. I tre år var hon sjukskriven av depression och "nervsjuka" och blev 1806 uppsagd. 21 januari 1806 bönföll hon kungen om pension för att försörja sin gamla mor, med intyg från en läkare och teatern, att hon alltid fyllt sina uppgifter tills hon utan egen förskyllan tvingades sluta, och att hon borde få pension tills hon gifte sig, men hon fick ingen.

Hennes syster Eva Säfström, (d. 20 april 1831) var anställd hos Stenborg 1788-94 och gifte sig med friherre Vilhelm Ludvig von Kaulbars, ryttmästare vid Mörnerska husarerna (1764-1823), och flyttade till Ystad. Eleonora flyttade efter moderns död 1807 till systern och drev småbarnsskola. En militär sade att hon var en trevlig gammal dam med många spirituella minnen från den gustavianska tiden. Hennes miniatyrporträtt av J. E. Bolinder från 1799 finns på Nationalmuseum.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Säfström, Ulrika Eleonora, 1904–1926 ^(Not).

Källor

• Georg Nordensvan, "Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar; Första bandet, 1842-1772"
• Stenborgska skådebanorna, Johan Flodmark