Från Rilpedia

Charles François Dumouriez, fransk general och politiker, föddes 25 januari 1739 i Cambrai, död 14 mars 1823.

1756 inträdde Dumouriez i armén samt deltog därefter under lysande tapperhetsprov i sjuåriga kriget (1756-63) och i kriget på Korsika 1768-69 samt avancerade till överste. 1770 skickades han av utrikesministern Choiseul i all hemlighet till Polen för att med sina råd och en liten fransk styrka - "riktigt utsökta äventyrare" enligt Dumouriez egen uppgift - bispringa konfederationen i Bar mot ryssarna.

Aiguillon, som i december 1770 övertog utrikesministerposten, kallade sin störtade rival Choiseuls förtroendeman tillbaka. Dumouriez hade emellertid fått tycke för det diplomatiska intrigspelet, och då han. trots alla sina anbud, såg sina tjänster försmådda i utrikeska-binettet, sökte han på annat håll ett mål för sitt verksamhetsbegär. Till hans öron hade kommit, att mellan Aiguillon och den engelske utrikesministern i all tysthet avtalades en för den franska flaggan ganska skymflig plan, att sända en fransk styrka under konvoj av engelska örlogsskepp till Sverige för att hjälpa Gustav III mot Ryssland och Preussen, vilka riken till följd av 1772 års revolution antagit en hotande hållning. Utan Aiguillons vetskap lyckades Dumouriez, genom krigsministern, åt sig utverka Ludvig XV:s befallning att i stället i Hamburg värva en kår, hvilken på tyska fartyg sedermera skulle överföras till Sverige. I maj 1773 lämnade han Paris. Den svenske ministern Creutz gjorde emellertid Aiguillon uppmärksam på Dumouriez oförklarliga resa mot norden, och Aiguillon lät i augusti samma år genom sin hemliga polis gripa Dumouriez i Hamburg, där denne kvardröjt och inlåtit sig i en intrig för att störta utrikesministern. Till januari 1774 satt Dumouriez på Bastiljen och hölls därefter i tre månader innesluten på Caens slott.

1776-77 vidtog han en undersökning rörande försvaret av Normandies kuster, framlade plan till en krigshamn vid Cherbourg och blev kommendant därstädes. 1788 blef han maréchal de camp (generalmajor). Med en ärelysten intrigmakares hela iver kastade han sig in i 1789 års revolution och svängde sedan från det ena partiet till det andra. Genom att sluta sig till girondisterna blef han i mars 1792 utrikesminister i deras ryktbara ministär och var såsom sådan en av de lidelsefullaste förespråkarna för det krig, som Frankrike 1792 förklarade de tyska makterna.

Efter ministärens sprängning, 13 juni 1792, erbjöd han konungen sin hjälp mot girondisterna; men då Ludvig XVI icke ville gå in på hans villkor, utträdde han 17 juni ur ministären och begav sig som divisionsgeneral till armén. I augusti 1792 blev han, efter La Fayette, general-en-chef samt återställde de franska vapnens ära dels genom Argonne-fälttåget (kanonaden vid Valmy 20 september 1792), dels genom segern över österrikarna vid Jemappes (6 november samma år), på vilken hela Belgiens erövring följde. "Nationen hade denne general att tacka för sin frihet och hela sin ära", skrev Dumouriez själv i en broschyr 1795. I början av 1793 inföll Dumouriez i Holland, men måste draga sig tillbaka till Belgien och blev 18 mars samma år slagen vid Neerwinden.

Misstrodd av konventet och utan stöd i något parti insåg han att detta nederlag skulle medföra hans fall. Han tänkte rädda sig genom att tåga på Paris, störta jakobinerna och upprätta ett konstitutionellt konungadöme under Ludvig XVI:s son eller, såsom det vanligen (ehuru mindre antagligt) uppgives, under Philippe Égalités son, hertigen af Chartres (sedermera konung Ludvig Filip), vilken då tjänstgjorde som hans adjutant. Dumouriez inlät sig i underhandlingar med fienden och fängslade samt överlämnade åt honom krigsministern Beurnonville och fyra konventsmedlemmar, som kommit till honom i lägret vid Condé för att stämma honom inför konventets skrank. 4 april 1793 kom han själv som flykting över till österrikiska högkvarteret i Ath, sedan han misslyckats att egga sin här till uppror. Dumouriez vistades därefter mestadels i England och återsåg aldrig sitt fädernesland. Efter bourbonernas restauration (1815) sökte han förgäfves erhålla fransk marskalksvärdighet.

Död i Turville park, nära Henley-on-Thames, 14 mars 1823. Dumouriez författade Mémoires du general Dumouriez (2 band, 1794), La me du general Dumouriez (1794) och en mängd broschyrer.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Dumouriez, Charles Francois, 1904–1926 ^(Not).