Från Rilpedia

Zimmerit var en pasta som applicerades på tyska stridsvagnar under andra världskriget för att förhindra att de allierade styrkorna fäste magnetminor på pansaret.

När Tyskland under andra världskriget lade till magnetminor för pansarbekämpning i infanteriets vapenarsenal insåg man samtidigt sin egen sårbarhet. För att möta ett eventuellt hot från de allierade styrkorna utvecklade den tyska firman Chemische Werke Zimmer AG en icke magnetisk pasta som applicerades på pansaret på ett antal stridsvagnsmodeller.

De första stridsvagnarna med zimmerit lämnade fabrikerna i december 1943. Man gjorde även fältreparationer varför vissa modeller kunde ha olika mönster och skilja sig från de ursprungliga mönstren som applicerades på fabrikerna. Appliceringsmönstret skiljer sig också från fabrik till fabrik.

När den brittiska underrättelsetjänsten hörde talas om zimmeriten fick den icke magnetiska pastan först rykte om sig att vara antimagnetisk, vilket efter krigsslutet 1945 skulle visa sig vara fel. Istället rörde det sig om en ickemagnetisk pasta som skapade avstånd mellan pansaret och magnetminan och därigenom förhindrade minorna att fästa.

Innehåll 1 Beståndsdelar 2 Stridsvagnar med fabriksapplicerad zimmerit 3 Applicering 4 Externa länkar

Beståndsdelar

• 40 % bariumsulfat - BaSO₄
• 25 % polyvinylacetat – PVA (ungefär som vanligt vitlim)
• 15 % pigment (ockra)
• 10 % zinksulfit – ZnS
• 10 % sågspån

Stridsvagnar med fabriksapplicerad zimmerit

• Panzerkampfwagen III
• Panzerkampfwagen IV
• Panzerkampfwagen V (Panther)
• Tiger I
• Sturmgeschütz III
• Sturmgeschütz IV
• Panzerjäger 38(t)
• Panzerjäger Hornisse

Applicering

Pastan applicerades på skrovet och chassit, på undersidan av vagnen, på ytorna bakom hjulupphängningen och under pansarkjolarna samt bakom extra pansar. Varje vagn försågs med 70 – 200 kg pasta. Enligt de order som gick ut till fabrikerna skulle pastan inte appliceras på torn och extra pansar, ej heller på hjul, band eller verktyg. Flertalet referensbilder av framförallt Tiger I visar emellertid att zimmeritpastan även applicerades på bl.a. tornet vilket berodde på den fältapplicering som skedde.

Zimmeriten applicerades i ett jämnt lager över den yta som skulle behandlas, och fick sedan lufttorka i 3 – 4 timmar. Därefter härdades den med blåslampa och formades sedan med någon form av ”spackelspade”. De mönster som då bildades varierade från stridsvagnstillverkare till stridsvagnstillverkare och man kan på detta sätt även identifiera den enskilda tillverkaren av en stridsvagn. Ett annat syfte med mönstringen var för att försvåra fästningen av s.k. "sticky bombs" (klibbiga bomber), d.v.s. bomber som fästes vid hullet med något klibbigt medium. Vissa uppgifter gör dock gällande att pastan efter lufttorkningen formades och först därefter härdades med blåslampa.

I september 1944 kom det rapporter om att zimmeritpastan var eldfängd vilket ledde till ett omedelbart stopp av applicering av pastan på samtliga fabriker. Rapporterna visade att en del vagnar som blivit träffade av granater som inte penetrerat pansaret och därmed inte skulle slagits ut, ändå blev förstörda på grund av att zimmeritpastan brann. Så var dock inte fallet, men upptäckten ledde ändå till att man inte återupptog verksamheten. Orsaken till detta tros ha varit att magnetiska minor inte användes av de västallierade styrkorna. Uppgifter gör gällande de amerikanska ingenjörtrupperna hade sådana i sin arsenal. Dessa var dock till för att spränga fartyg.

Zimmeriten kom dock till användning på östfronten, där sovjetiska styrkor nyttjade magnetiska minor.

Externa länkar

• Panzerworld - The History of Zimmerit