Suezkrisen
Från Rilpedia
Suezkrisen | |||||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
Israeliska trupper på Sinaihalvön |
|||||||||
|
|||||||||
Stridande | |||||||||
Mall:Landsdata Storbritannien Storbritannien Mall:Landsdata Frankrike Frankrike Mall:Landsdata Israel Israel |
Egypten | ||||||||
Befälhavare | |||||||||
Mall:Landsdata Storbritannien Anthony Eden Mall:Landsdata Storbritannien Charles Keightley Mall:Landsdata Frankrike Pierre Barjot Mall:Landsdata Israel Moshe Dayan |
Gamal Abdel Nasser Abdel Hakim Amer |
||||||||
Styrka | |||||||||
Mall:Landsdata Storbritannien 45 000 Mall:Landsdata Frankrike 34 000 Mall:Landsdata Israel 175 000 |
70 000 |
Suezkrisen var ett krig som utspelades från 1956 till 1957, mellan å ena sidan Israel, Frankrike, Storbritannien och andra sidan Egypten.
Egypten invaderades och snart tog Frankrike och Storbritannien kontroll över Suezkanalen medan Israel ockuperade Sinaihalvön. Efter mycket hårda påtryckningar från USA och Sovjetunionen var de tre länderna tvungna att dra sig tillbaka.
Innehåll |
Bakgrund
Efter det att Egyptens premiärminister Gamal Abdel Nasser nationaliserat Suezkanalen inleddes ett inofficiellt samarbete mellan Israel och de två västeuropeiska stormakterna Frankrike och Storbritannien. Nassers officiella ursäkt för nationaliseringen var att han behövde pengar för att bygga Assuandammen. Eftersom detta utspelade sig under kalla kriget var även USA och Sovjet inblandade i händelseförloppet. USA hade nämligen lovat Nasser finansiella medel för att färdigställa Assuandammen. Detta löfte bröts emellertid av USA sedan de funnit att Sovjetunionen, via Tjeckoslovakien, sålde vapen till Egypten. Efter USA:s uteblivna finansering nationaliserade Nasser kanalen. Det var visserligen beslutat att kanalen skulle tillfalla Egypten år 1968, Nasser tidigarelade dock detta med 12 år när han nationaliserade den 1956.
Frankrike och Storbritannien, som båda haft stort inflytande över kanalen tidigare, såg Nassers nationalisering som en skymf, samtidigt som de var rädda för att förlora de inkomster som handeln med kanalen inbringade. Frankrike ansåg därtill att Nasser försåg franska motståndrörelsen i Algeriet med vapen. Israel och Egypten hyste redan agg mot varandra; Nasser sympatiserade med palestiniernas sak och skärmytslingar hade förekommit mellan Israel och Egypten. Dessutom utstängde Nasser Israel från att använda kanalen. Dessa anledningar fick de tre länderna, senare kallade Tripartiten, att anfalla Egypten.
Krigets förlopp
Striderna påbörjades den 29 oktober efter att Israel genomfört en snabb invasion av den egyptiska Sinaihalvön. Den efterföljande dagen erbjöd sig Frankrike och Storbritannien att temporärt ockupera Suezkanalen för att separera de egyptiska och israeliska styrkorna. Detta förslag blev som väntat avvisat av Egypten och Nasser. Därför initierade Storbritannien och Frankrike en invasion och flygbombade egyptiska baser. Segern väntade runt hörnet för Tripartiten när striderna fick ett abrupt slut. Efter starka påtryckningar i FN från USA och Sovjetunionen tvingades Tripartiten att avbryta invasionen.
USA:s val att följa Sovjetunionen i sin kritik mot England, Frankrike och Israel är av historiskt intresse - sett från kalla krigets perspektiv. Många historiker hävdar att USA var tvingade att gå emot Tripartiten sedan man hårt kritiserat Sovjetunionens invasion av Ungern, som utspelade sig under samma år. Vidare hotade Sovjetunionen att bomba London och Paris om invasionen inte avbröts.[1]
Storbritanniens och Frankrikes styrkor ersattes av den nybildade FN-styrkan UNEF. I mars 1957 tvingades också Israel att lämna Gazaremsan och Sinaihalvön. Gränsområdet mellan Egypten och Israel bevakades därefter av FN-trupper, därbiland svenska, fram till Sexdagarskriget 1967.
Efterspel
Krisen är framförallt intressant ur ett historiskt perspektiv, för att den klart och tydligt visar hur den nya världsordningen såg ut: ”Suez blev Europas Waterloo”. Från och med nu var supermakterna och deras kalla krig inkorporerade i Israel–Palestina-konflikten.
Källor
- Persson Sune, Palestina-konflikten, 2001, Studentlitteratur, Lund
- Lennartsson Per, Behrens Annkatrin, Fredskockarna - I grytorna för freden, 2007, Grenadine bokförlag och Lennartsson Grafiska, Stockholm
Fotnoter
- ↑ Vaughan Lowe, Adam Roberts, Jennifer Welsh, Dominik Zaum (2008). The United Nations Security Council and War. Oxford: Oxford University Press. ISBN 0199533431. s. 291.