Från Rilpedia

Riksrådet i Danmark kom till under medeltiden.

Namnet rådsherre, "consiliarius regis", förekommer i slutet av 1200-talet. Kristofer II:s handfästning 1320 är det äldsta dokument, där rådet framträder som en formell institution. Liksom i Sverige omväxlade namnen Kongens raad och Rigets raad innan det senare blev det vanliga. Rådets rättigheter bestämdes i konungarnas handfästningar. Alla viktigare frågor skulle avgöras med samtycke av rådet, såsom lagar, påbud om skatter, utrikespolitiken, bortgivande av län, domsrätt med mera. Kristian I måste i sin handfästning 1448 lova att ej företa något ärende av betydelse utan samtycke av största delen av riksrådet.

Trots denna stora makt var rådet dock ej någon ministär i nutida mening, utan var, som i Sverige en herredag som samlades för att rådpläga i viktigare fall. Ärkebiskopen i Lund var den förnämste medlemmen; de övrige biskoparna samt abboterna i vissa kloster var självskrivna. De världslige ledamöternas antal var ej som i Sverige i lag bestämt.

Under den nyare tiden bibehöll det danska riksrådet en större makt än det svenska eftersom Danmark längre än Sverige förblev ett valrike. Efter 1536 upphörde de andliga medlemmarnas rätt att sitta i rådet. Kungen ägde att själv utse riksråd ända till 1645 då Kristian IV var tvungen att bifalla adelns begäran att då någon rådsmedlem avgick skulle adeln, landskommissarierna och riksrådet få föreslå 6-8 personer till kungens utnämning. Än mer inskränktes kungens valrätt genom Fredrik III:s försäkran 1648 där det föreskrevs att rådet självt skulle av dessa 6-8 personer sätta 3 på förslag och konungen bland dessa utse en. Den, som en gång var vald till riksråd, behöll sin värdighet till sin död, om han ej på grund av förbrytelser mot staten blev avskedad. Enligt Fredriks försäkran skulle konungen fortfarande föra regeringen med rådets råd och samtycke, och han måste därför i viktigare fall sammankalla detta eftersom rådet inte som i Sverige blev en fast ämbetsmannakår med säte i huvudstaden. Förhållandet mellan kungen och rådet berodde dock mindre på lagliga stadganden än på omständigheternas makt.

Kristian III och Fredrik II var tämligen oberoende av rådet men då rådet efter den sistnämndes död rådet i åtta år förde förmyndarregeringen för Kristian IV ökades naturligtvis dess inflytande betydligt. Kristian IV:s första lyckliga krig mot Sverige gav honom dock övervikt över rådet men efter hans olyckliga uppträdande i Trettioåriga kriget samt svenskarnas framgångsrika anfall på Danmark 1643-45 förlorade han den makt han förut vunnit.

Den handfästning som rådet förelade Fredrik III gjorde kungamakten i Danmark till den svagaste i Europa. Olyckorna i kriget mot Karl X Gustav ledde dock så småningom till enväldets införande, 1660-61. Riksrådet avskaffades, och i stället inrättades en geheimekonselj.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).