Från Rilpedia

En instans kan sägas vara en avdelning inom systemet av ett lands domstolar. Domstol, som äger att först uppta ett mål till behandling och avdömande, säges döma i eller vara första instans. Domstol, som avdömer ett från en sådan vädjat mål, överdomstol, säges döma i andra instans och så vidare.

I högsta instans säges den domstol döma, från vilken ingen överklagan får äga rum. Som regel gäller, att den första domstolens domslut inte utan vidare antas såsom slutligt avgörande; det kan, om någon av parterna önskar det, underkastas överordnad domstols förnyade prövning. Hur många gånger en sådan förnyad prövning kan tillåtas, är beroende av den allmänna grund, på vilken rättegångsordningen vilar. Är denna byggd på muntlighet, möter svårighet att flera gånger åter upptaga saken i dess helhet till prövning. Skall nämligen muntlighetsgrundsatsen bevaras, måste förhandlingen i sin helhet vid varje ny prövning förnyas, och en sådan förhandling kan inte utan stor olägenhet äga rum, då parter och vittnen befinna sig på större avstånd från domstolen, vilket åter i de flesta fall måste bli förhållandet i avseende på de för större områden avsedda överdomstolarna. Därför var tidigare överdomstolens prövning begränsad till den egentliga rättstillämpningen och i stället för en appellationsdomstol, som prövar saken i dess helhet, införa revisions- eller kassationsdomstolar såsom överrätter. Men är rättegången skriftlig, möter inget hinder att hur många gånger som helst förelägga det skriftliga materialet för en ny domstol, även om den är belägen på vitt avstånd. Emellertid är även då en begränsning av instansernas antal nödvändig, inte enbart på grund av de kostnader, som en mångfald av domstolar förorsakar, utan även med hänsyn till den tidsutdräkt, som en flera gånger förnyad prövning vållar.

I och för sig synas två instanser vara nog; därigenom bereds parten tillfälle att fullständigare än första gången utveckla sin talan, och han erhåller visshet att få saken på nytt bedömd av domare med antagligen högre insikter. Emellertid är för bevarande av enhet i rättstillämpningen nödvändigt, att all rättskipning i högsta instans förenas i en enda spets; och då en sådan enhet inte i ett land av större utsträckning kan vinnas med blott två instanser, eftersom svårighet möter att redan i andra instans förlägga hela rättskipningsarbetet till en domstol, anses det i allmänhet behövligt att över andra instansen äga ännu en, en högsta domstol, som då vanligen prövar endast själva rättstillämpningen.

Jfr Instansordning, Kassationsdomstol, Revision och Rättsmedel.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).