Från Rilpedia

Matskott kallades i vår äldre kyrklig-kamerala lagstiftning vissa likasom gengärden i matvaror utgående avgifter, vilka sockenborna å bestämda dagar (3 á 12 om året) utgjorde dels till prästen, dels till klockaren. I Västergötland erhöll de fattige det matskott, som gavs å Långfredagen, vilken därför kallades matskotts(fre)dag. Ursprungligen väl frivilliga, likasom penningoffren, med vilka matskotten ägde stor likhet, var dessa avgifter redan enligt våra gamla lagar mer eller mindre tvungna och fick i allmänhet ej understiga ett visst värde. De nedlades å altaret, varav benämningarna altara, altaralaeghi, altara vaerning, altarabyrp, altarmat, julaltare etc. Matskott skulle ges jämväl vid vissa förrättningar, såsom vid själamässor och kyrkotagning. Motsvarande avgifter omtalas jämväl i grannländerna (ex. Marie-byrd). Efter reformationen inskränktes denna skatteform, men utgick ännu flerstädes enligt Upplandslagens föreskrift: "praestaer a hawa ett matskot ar hwart, swa got sum fiurae paenningae aellr fiurae paenningae", vilken bekräftades genom 1617 års ordning om prästernas uppbörd. I yngre författningar finns matskottet än förbjudet (så i Österbotten genom en förordning av 18 januari 1743), än medgivet (så i södra Roslagen, genom kunglig resolution 17 juni 1695, och på Gotland - att utgå 4 gånger om året - genom Kungliga Majestäts konfirmerade stadga 30 oktober 1747). En medelväg intar kunglig resolution på allmogens besvär 25 maj 1720, som i fråga om "altarmaten" i Blekinge förbjuder sådan, så framt den ej lämnas i prästgården. Enligt förordningen från 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster skulle matskott utbytas mot bestämda penningbelopp.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, matskott, 1904–1926 ^(Not).