Métro léger de Charleroi

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
En spårvagn vid ändhållplatsen i Anderlues

Métro léger de Charleroi (MLC) är ett spårvägssystem (premetro) i Charleroi i Belgien. Systemet består främst av snabbspårvägssträckor på särskild banvall, antingen i markplanet, på viadukt eller i tunnel. Undantaget är en gatuspårssträcka genom Anderlues i väster. Spårvagnarna går i högertrafik, utom längs linjen till Gilly. Spårvägen, som totalt är 25 km lång, trafikeras av det vallonska lokaltrafikbolaget TEC med fyra linjer. Den är internationellt ryktbar för att flera delar byggdes helt eller delvis färdigt utan att öppnas för kommersiell trafik.[1][2][3]

Innehåll

Linjer

  • 54 Sud – Beaux-Arts – Waterloo – Gilly
  • 55 Parc – Waterloo – Gilly
  • 88 Parc – Waterloo – Beaux-Arts – Pétria – Anderlues
  • 89 Sud – Beaux-Arts – Pétria – Anderlues[1]

Historia

Den spårbundna lokaltrafiken i Charleroi inleddes 1881 med en kortlivad kilometerlång hästspårväg mellan Gare du Sud och Rue de l'Ecluse. Samma år byggde SCVB (Société des Chemins de fer Vicinaux Belges) en normalspårig häst- och ångdriven spårväg mellan Rue de l'Ecluse och Gilly. 1887 startade ett annat bolag, SNCV (Société National des Chemins de fer Vicinaux) ett nät av meterspåriga ångspårvägar. Båda bolagens nät hade delvis karaktär av interurbanspårväg. De byggde under de kommande åren många nya linjer. 1903 övertogs SCVB:s linjer av RELSE (Railways Economiques de Liège-Seraing et Extensions), som elektifierade systemet och konverterade det till meterspår. RELSE:s trafik i Charleroi övertogs 1904 av dotterbolaget TEPCE (Tramways Electriques du Pays de Charleroi et Extensions), som fram till 1923 även förvaltade SNCV:s linjer. Näten fortsatte att växa, med avbrott för första världskriget, och nådde sin största utsträckning strax före andra världskriget, då konkurrensen från bussar började bli kännbar. TEPCE-nätet var som längst 67 km. 1962 tog TEPCE:s koncession slut, och nätet övertogs av STIC (Société des Transports Intercommunaux de Charleroi). Vid samma tidpunkt började många av linjerna att ersättas av bussar. 1974 lades den sista STIC-linjen ned.[4]

På 1960-talet väcktes idén om en snabbspårväg med hög andel spår på särskild banvall, efter att en utredning visat att resenärerna var missnöjda med försenade spårvagnar, låg hastighet, dålig komfort och brist på bytesmöjligheter. Det första steget skulle vara en 4,3 km lång tunnelring runt Charlerois centrum. Från denna ring skulle åtta banor gå ut till de olika delarna av stor-Charleroi, med 650 000 invånare. Stationsavståndet skulle vara 700-1200 m, och vagnarna skulle hålla en medelhastighet på 30 km/h.[5]

1976 öppnades den första delen av snabbspårvägen, på sträckan Gare du Sud–Gare de l'Ouest. Till en början trafikerades den tillsammans med SNCV:s gatuspår, som i vissa fall fortfarande trafikerades fram till början av 1990-talet innan de konverterades till snabbspårväg eller lades ned. Snabbspårvägsnätet byggdes ut fram till 1996, men bara längs ringen och två av de radiella banorna. Linjen till Châtelineau byggdes delvis, men togs aldrig i drift eftersom kostnaden för drift bedömdes som för hög. Fram till Centenaire blev banan så pass färdigställd att den användes för förarutbildning 1991, men har sedan dess förfallit.[6][2][7][8][9]

Framtidsplaner

Det finns planer på att utvidga nätet, men i mindre skala än ursprungligen planerat. Arbetena ska enligt planerna stå klara 2008, till en kostnad av 76 miljoner euro.[10]

Ringen runt centrum ska fullbordas delvis som gatuspår, delvis på särskild banvall. Mellan Parc och Sud byggs en ny hållplats. En ny bro ska också byggas över floden Sambre. Enligt de ursprungliga planerna skulle banan gå i tunnel och på viadukt.[10]

Den gamla spårvägen norrut längs Brysselvägen från Piges till Gosselies ska åter tas i drift. Den lades ned 1988, men spåren finns kvar eftersom Jumet-depån ligger längs linjen. Banan kommer att rustas upp med egna körfält eller särskild banvall och kollektivtrafikprioritering, samt infartsparkeringar. Planerna på att bygga en linje till flygplatsen har skjutits på framtiden.[11][12][13]

De två delvis färdigställda stationerna efter Gilly ska rustas upp och tas i drift, och en ny ändstation byggas vid Soleilmont. Arbetena börjar våren 2007. Linjen till Châtelineau kommer dock inte att tas i drift, åtminstone inte inom en nära framtid.[11][13]

Referenser

  1. ↑ 1,0 1,1 Robert Schwandl, UrbanRail.Net: Charleroi Prémétro (Belgium). Läst 2006-04-09.
  2. ↑ 2,0 2,1 Tramway Resources Charleroi: Contraction. Läst 2006-05-25.
  3. ↑ François Dierick, Anderlues, le dernier vicinal belge. Läst 2006-04-09.]
  4. ↑ François Dierick, Les anciens réseaux de Charleroi. Läst 2006-04-09.
  5. ↑ François Dierick, Le projet initial. Läst 2006-04-09
  6. ↑ Tramway Resources Charleroi: The Light Metro gets going. Läst 2006-05-25.
  7. ↑ Tramway Resources Charleroi: Expansion. Läst 2006-05-25.
  8. ↑ François Dierick, Le MLC inexploité. Läst 2006-04-09.
  9. ↑ A. Corteil & J-M. Roubinet, L'antenne (non utilisée) de Châtelet. Läst 2006-04-09.
  10. ↑ 10,0 10,1 76 millions d'euros pour finir le Métro de Charleroi, Association des clients des transports publics. Läst 2007-01-05.
  11. ↑ 11,0 11,1 François Dierick, Le dossier MLC 2007. Läst 2006-04-09.
  12. ↑ A. Corteil & J-M. Roubinet, La ligne 62, läst 2006-05-25
  13. ↑ 13,0 13,1 Prolongements du réseau de métro vers Gilly et Gosselies, Charleroi 2020. Uppdaterad 2006-01-01, läst 2007-01-05.

Externa länkar

(danska)

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/M%C3%A9tro_l%C3%A9ger_de_Charleroi"
Personliga verktyg
På andra språk