Från Rilpedia

Carl von Linné hade ett tjugotal elever som han kallade sina apostlar eller lärjungar. Lärjungarna reste runt i världen för att forska och samla in material. Det var ofta farofyllda och äventyrliga resor där flera fick sätta livet till.

Efter Linnés död 1778 blev det eftertraktat att kallas "Linnélärjunge". Äretiteln har ibland använts utan att det funnits täckning för den. Senare forskning tillämpar en vid definition av Linnélärjunge, och räknar som sådan bland annat den som av Linné angivits som lärjunge, den som disputerade under Linné eller den som följde hans föreläsningar. Stundom särskiljer man dem som på Linné uppdrag genomförde forskningsresor och kallar dem "Apostlar".^[1] Beteckningen apostlar antyder att de också skulle sprida Linnés lära.^[2]

Några av lärjungarna var:

• Pehr Kalm 1716 - 1779
• Olof Torén 1718 - 1753
• Pehr Osbeck 1723 - 1805
• Anders Tidström 1723 - 1779
• Erik Gustaf Lidbeck 1724 - 1803
• Pehr Löfling 1729 - 1756
• Peter Forsskål 1732 - 1763
• Johan Peter Falck 1733 - 1774
• Daniel Solander 1733 - 1782
• Carl Peter Thunberg 1743 - 1828
• Anders Sparrman 1748 - 1820
• Erik Acharius 1757 - 1819

Källor

• Birger Strandell, "Linnés lärjungar. Varifrån kom de och vart tog de vägen?", Svenska Linnésällskapets årsskrift, 1979-81, s.105-143.
• Sverker Sörlin & Otto Fagerstedt, Linné och hans apostlar, Stockholm: Natur&Kultur, 2004.

Noter

1. ↑ Birger Strandell, "Linnés lärjungar. Varifrån kom de och vart tog de vägen?", Svenska Linnésällskapets årsskrift, 1979-81, s.106f, 128f.
2. ↑ Sverker Sörlin & Otto Fagerstedt, Linné och hans apostlar, Stockholm: Natur&Kultur, 2004, s.6.