Etsning (konst)
Från Rilpedia
Etsning är en grafisk teknik som är en utveckling av kopparsticket. Ordet etsning används ofta också om ett konstverk som har framställts genom metoden etsning.
Historia
Metoden att ta syror till hjälp vid framställning av tryckplåtar för konstverk, uppfanns av vapensmeden Daniel Hopfer, som verkade i Augsburg i Tyskland i början av 1500-talet. Den äldsta kända daterade etsningen är ett blad från 1513, utfört av Urs Graf.
Den grundläggande tekniken att framställa grafiska blad, som går att mångfaldiga genom tryckning, kan varieras på många sätt:
- Mezzotint har sitt första belägg på ett blad av tysken Ludwig von Siegen, daterat 1642.
- Akvatint kanske har svensken Per Floding som förste användare, men de tekniska möjligheterna klarlades först 1768 av fransmannen J B Prince.
- Crayongravyr introducerades i mitten av 1700-talet av frabnsmannen J C Francois från Frankrike.
- Punktgravyr användes av flera konstnärer, tidigast ca 1500 — 1514 av italienaren Guilio Campagnola. Tekniken användes i slutet av 1500- och början av 1600-talen av några guldsmeder i Tyskland och Nederländerna för att framställa ornament. Mera beständigt användes metoden av italienaren Francesco Bartolozzi som använde punktgravyr konsekvent, sedan han flyttat till London 1764.
Andra grafiska metoder, utan användning av syror (torra metoder), men ändå besläktade med etsning är:
- Trästick, som infördes som grafisk teknik 1775 av engelsmannen Thomas Bewick. (Det närbesläktade träsnittet var känt tidigare genom Gutenbergs arbeten på 1400-talet med det tryckta ordet.)
- Litografi, en uppfinning 1798 av tysken Alois Senefelder.
____________________
- Källa: Gunnar Wengström: De grafiska teknikerna, Nationalmusei småskrifter nr 2, Stockholm 1928
Utförande
En kopparplåt täcks med en tunn, syrabeständig grund, på vilken konstnären tecknar med en etsarnål och därmed blottar linjer i kopparytan, vilka sedan fräts ("etsas") bort när plåten doppas i syra. Eftersom grunda linjer tar emot mindre färg än djupa, kan man erhålla graderade toner genom att hastigt doppa plåten i syrabadet för de tunnaste linjerna, sedan måla över dessa med täckfernissa och låta plåten ligga längre och längre i syran allteftersom de mörkare linjerna tecknas, och "täcka över" varje följande omgång linjer efter etsningen.
Graderingar kan göras även med en omvänd metod, som Rembrandt var en mästare i. Den med etsgrund behandlade metallplåten läggs i en grund skål. Etsvätska slås på tills den nätt och jämt täcker plåten. Arbetet börjar med att motivets mörkaste partier markeras med etsnålen, därefter successivt ljusare och ljusare partier. Etsvätskan verkar då länge i de först markerade partierna (kanske två timmar innan hela motivet är klart), sedan kortare och kortare tid i de senare markerade partierna. I de sist markerade partierna får etsvätskan verka bara någon minut, innan plåten tas upp ur badet för efterbearbetning. Denna metod kräver att konstnären är en mycket säker tecknare, eftersom ett misstag i början av proceduren inte kan avhjälpas senare i ett framskridet skede.
Med etsning är det mycket lättare att åstadkomma subtila färgskiftningar än i kopparsticket. Det är således möjligt att med etsning skapa ett luftperspektiv. Tekniken utvecklades i början av 1500-talet, men utnyttjades till fullo först av Jacques Callot (1592—1635). Rembrandt (1606—1669) var en virtuos beträffande etsningstekniken.
I mjukgrundsetsning tecknar konstnären på grunden (utblandad med svinister) med blyerts genom ett papper; en del av grunden fastnar på pappret, och det slutliga avtrycket har en kornig yta.
