Erik Tolstadius
Från Rilpedia
Erik Tolstadius, väckelsepredikant och själasörjare, var en förgrundsfigur i den svenska pietismens historia. Han föddes den 21 februari 1693 i Stockholm, och avled där den 28 juli 1759, var son till dåvarande komministern i Jakobs församling Anders Tolstadius, sedermera kyrkoherde i Almunge och hans maka i första giftet Anna Magdalena Schnack.
Tolstadius blev student i Uppsala 1708 och filosofie magister 1718. Han prästvigdes 1719 och kallades till huspredikant hos greve Abraham Brahe. 1722 blev han huspredikant hos riksrådet greve Karl Gyllenstierna och dessutom pastorsadjunkt i Jakobs och Johannes församlingar i Stockholm. 1723 blev han kyrkoherde i Skeppsholms församling, och kallades sedermera till kyrkoherde i Jakob och Johannes, en befattning han blev utnämnd till 1747.
Innehåll |
I händelsernas centrum
Den nya period i Sveriges historia som ingick med Karl XII:s död 1718 och enväldets fall, var en brytningstid även i religiöst och kyrkligt hänseende. Den svenska pietismen nådde under 1720-talet anmärkningsvärd styrka. Den var ännu av relativt konservativ karaktär i motsats till den senare radikala pietismen och påminde närmast om den engelska puritanismen. Som en av dess märkesmän framträdde snart nog Erik Tolstadius. I händelsernas centrum kom han 1723, då han 4:e söndagen efter Trettondagen uppträdde mot en söndagen dessförinnan, för rikets ständer hållen predikan, i vilken predikanten gått illa åt pietismen.
Inför konsistorium
Tolstadius blev kallad inför Stockholms stads konsistorium till förhör, men redde sig tämligen väl, slapp undan med en varning och vädjade slutligen till riksdagen, där saken blev liggande. Sin befattning som pastorsadjunkt i Jakob måste han emellertid lämna, men genom vänners och gynnares bemedling blev han kyrkoherde i Skeppsholms församling.
Väckelsen i Holmkyrkan
Den lilla träkyrkan, Holmkyrkan kallad, belägen på Blasieholmen, gjorde Tolstadius under årtionden till en medelpunkt för Stockholms andliga liv. Han har blivit kallad "Sveriges Francke" (Linderholm). Liksom denne var han av ett eldigt sinne, liksom denne utomordentligt praktiskt verksam inte bara med predikan, utan också med en själasörjarverksamhet utan like. Liksom Francke inrättade han, fast i blygsammare former, en skola och sörjde för fattiga och sjuka.
Som predikant hör han till Sveriges märkligare. Knappast någon före honom har talat så direkt ur hjärtat, så omedelbart ur stundens stämning. Mäktigt förmådde han gripa sina åhörare. "Än öppnades helvetets portar", skriver en af dem, "än följde det mest smältande evangelium", och "i bönen blödde hans hjärta".
Dippels besök och nya förhör
Av stor betydelse så väl för den svenska pietismen, som för Tolstadius personligen blev Johann Konrad Dippels besök i Sverige. Denne, som ställde sig kritisk gentemot den äldre pietismens collegia pietatis, kände sig mera tilltalad av Tolstadius' predikningar, liksom Tolstadius snart nog rönte djupgående inflytande av honom. Rykten om Tolstadius' dippelianism började sprida sig. Konsistoriet inkallade honom till förhör, saken antog med tiden stora dimensioner. Kunglig Majestät tillsatte 1729 en kommission, som skulle företaga en ingående undersökning med Tolstadius och övriga för dippelianism anklagade. Domen föll först 1731 och var vad Tolstadius beträffade frikännande.
Olika meningar har gjort sig gällande om Tolstadius' verkliga förhållande till Dippels lära. K. Henning anser, att han med rätta blivit frikänd. Linderholm finner detta vara riktigt, om man ser saken rent dogmatiskt. Ser man den mera allmänt och religiöst, måste man nog säga, att Tolstadius genom sin beröring med Dippels lära om Guds kärlek erfarit en ny väckelse, lämnat sin tidigare lagiska åskådning och, med likgiltighet i övrigt för det mesta af Dippels åskådning och för dess grundprincip, utvecklats till en mer evangelisk uppfattning. Beröringen med Dippel har verkat på honom som en inre befrielse, utan tvivel förklaringen till, att han aldrig kunde förmås till att fördöma Dippel. Verkligt ortodox blev Tolstadius aldrig.
På nytt inför konsistoriet - Till sist frikänd
1734 ställdes Tolstadius ånyo inför konsistoriet. Det hade nämligen blivit utspritt, att Tolstadius på Böndagen samma år skulle ha talat försmädligt om kyrkorna och kallat dem avgudahus och på Palmsöndagen alldeles förkastat nattvarden. En långvarig tvist mellan konsistoriet och Tolstadius blev följden. Den avslutades först 1741, då Tolstadius "gaf i allt öfrigt ett nöjaktigt och med Guds ord öfverensstämmande svar på de frågor, som honom till förene i anledning af dess predikan om den heliga nattvarden blifvit meddelte, hvaröfver konsistorium sig hjärtligen fägnade". Därmed var fred äntligen sluten.
Avvisar herrnhutismen
I slutet av 1730-talet började herrnhutismen vinna insteg i Sverige. Dess förnämsta förespråkare i Stockholm blev predikanten T. Odhelius. Gjörwell berättar, att Odhelius strax i början och sans facon sökte omvända den inflytelserike Tolstadius och att han nog skulle ha lyckats härutinnan, om han ej varit så het och positiv och något mera talat om helgelsen och dess efterjagande. Nu lyckades det icke, och ett nytt parti, "odhelianerna", bildades i motsats till "tolstadianerna". Spänningen mellan dem blev ganska stark, men Tolstadius själv var av alltför fridsamt lynne för att driva polemik från predikstolen. Bestämt avvisande ställde sig Tolstadius också emot den mest framstående svenske herrnhutaren, A. Gradin.
Åhörare upptecknade hans predikningar
Tolstadius var extemporatör och sysslade icke med homiletiskt författarskap. Emellertid upptecknade åhörare hans predikningar, och åtskilliga utkom i tryck. Samlade utkom dessa 1817, och en ny, även på handskrifter grundad, fullständigare samling föranstaltades av K. M. Ekbohm 1856 under titel: "Samlade, till större delen förut otryckta predikningar."
Man bör nog iakttaga mycken försiktighet vid bedömandet av dessa predikningar som uttryck för Tolstadius förkunnelse. Utom predikningar har utgetts Tolstadius' "Uppbyggelige husförhör" (1761). De under Tolstadius' namn offentliggjorda "Andeliga sånger" (2:a upplagan 1787; 3:e fullständigare upplagan 1828) är blott ett avtryck av en pietistisk sångbok från 1730-talet "Andeliga wijsor, om hwargehanda materier, och wid åtskilliga tillfällen", för vilken Tolstadius säkerligen stod alldeles främmande.
Legendariska eftermälen
Till Tolstadius som den svenska pietismens förgrundsfigur har åtskilligt legendariskt stoff anknutit sig. Man finner det i en levnadsbeskrivning över Tolstadius: "Der christlich lebende und leidende Tolstadius", utgiven 1761 i Altona av Lars Segerholm, en tid Tolstadius' medhjälpare i Stockholm (dels i "Nordische Sammlungen", band 2, dels särskilt avtryckt) och som i något förkortad form utkom på svenska 1770 (nya upplagor 1785, 1824 och 1841). De legendariska dragen och anekdoterna är ytterligare ökade i den av J. Dillner författade biografin i "Svenskt biografiskt lexicon".
Litteratur
- K. F. S. Henning, "Johan Conrad Dippels vistelse i Sverige samt dippelianismen i Stockholm 1727-41" (1881), N. Jacobsson, "Den svenska herrnhutismens uppkomst" (1908), och Emanuel Linderholm, "Sven Rosén" (1911).
- Nathan Odenvik, "Eric Tolstadius, svenska pietismens centralgestalt under 1700-talet" (1942)
Källa
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Tolstadius, Erik, 1904–1926 (Not).
