Elisabet av Wied
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (april 2009) |
 |
Denna artikel eller stycke har ansetts innehålla text med låg reell substans. Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information. |
Elisabet av Wied var rumänsk drottning och författare (under pseudonymen Carmen Sylva), född 29 december 1843, död 2 mars 1916, gift med kung Carol I.
Innehåll |
Bakgrund
Elisabet, av den gamla tyska fursteätten Wied, föddes på Neuwieds slott den 29 december 1843. Modern, Marie av Nassau, var syster till vår blivande drottning Sofia, och Elisabet alltså kusin till kung Gustaf V. Flickans uppväxt kom på många sätt att präglas av sjuklighet i familjen. Den från ungdomen lungsjuke fadern avled 50-årig 1864, den yngste brodern Otto föddes missbildad och genomlevde 12 år av lidande och även modern var tidvis svag.
Elisabet själv var ett mycket livligt och fantasifullt barn, något som föräldrarna sökte dämpa med en - även för den tiden - ovanligt sträng uppfostran. Hon fick en gedigen utbildning i målning, musik, filosofi samt klassiska och moderna språk (hon kom sedermera att författa på både tyska, franska, engelska och rumänska). Från tolv års ålder skrev hon tillfällighetsverser och korta berättelser, och vid sjutton påbörjade hon en mångårig, versformig dagbok. I ungdomen drömde hon om att hamna på Rumäniens tron, för att "få göra någonting för landet".
Åren 1850-52 tillbringades i Bonn för att brodern skulle kunna få erforderlig vård. Där träffade Elisabet en rad framstående diktare och konstnärer och blev också bekant med tre bröder Sturdza från det under Osmanska riket lydande furstendömet Moldova (i nuvarande Rumänien), som vemodigt berättade för henne om sitt storslagna men ofria hemland.
När familjen hösten 1860 var särskilt sjukdomsdrabbad, sändes Elisabet för att besöka sin gudmor, drottning Augusta i Berlin. Det var under denna vistelse som hon första gången mötte sin blivande make, dåvarande prins Karl av Hohenzollern. Hon snavade i en trappa i det kungliga slottet, och mer romantiskt lagda levnadstecknare har hävdat att hon föll rakt i armarna på den fyra år äldre prinsen. Elisabet har dock själv skildrat hur prinsen efter hennes fall ville hjälpa henne upp, men att hon minsann reste sig själv "ovillig att taga någon hjälp av unge herrar".
Den unga prinsessan hade vid denna tid absolut inga funderingar på kärlek och äktenskap. Eftersom hon däremot var mycket barnkär, hade hon i barndomen tänkt sig en framtid som mor till 12 barn men utan någon make. Nu såg hon sig i stället som framtida ungmö och sagoberätterska för sina brorsbarn.
Drömmen om Rumänien
Med sin skönhet och livfullhet saknade hon rakt inte giftermålsanbud men ville alls inte höra talas om att binda sig. När hennes äldste bror en gång frågade henne, om inte tanken på att få inta en tron tilltalade henne, svarade hon halvt skämtsamt: "Det enda land jag skulle vilja regera över vore Rumänien, ty där skulle jag få någonting att göra".
Rumänien var vid denna tid ett furstendöme, nyss förenat genom en union mellan Moldova och Valakiet, och alltjämt lydande under osmansk överhöghet. När landet efter ett uppror 1866 skulle välja en ny regent, föll valet på Elisabets gamla bekantskap Karl av Hohenzollern, vilken som rumänsk furste tog namnet Carol I.
När denne år 1869 började se sig om efter en maka, hade han till en början alls inte Elisabet i tankarna. Hans nära vän och släkting, kronprinsessan av Preussen, menade dock att Elisabet borde vara det perfekta valet. Kort därefter arrangerades vid en musikfest i Köln ett möte mellan kontrahenterna. Elisabet visste ingenting om orsaken, men när hennes mor berättade att Carol efter två dagar hade anhållit om hennes hand, svarade hon inte som förr "nej", utan "redan?". Fyra dagar senare eklaterades förlovningen och efter drygt en månad stod bröllopet hemma i Neuwied.
Brudparet anlände på nyåret 1870 med Donauångare till gränsstaden Turnu Severin, där den nya furstinnan hälsades överdådigt med kanonsaluter, leverop och blomstregn. Trots det välvilliga mottagandet drabbades Elisabet under sina första år av hemlängtan och svårighet att förstå en delvis annorlunda världssyn. Det rådde också spända förhållanden både inom furstendömet och till grannländerna.
I september 1870 födde Elisabet en dotter, Maria, och även om man hade hoppats på en prins och tronföljare hälsade rumänerna beskedet med stor glädje. Även den unga furstinnan gladdes stort åt sin modersroll. När prinsessan växte upp, lärde hon sig förstås det rumänska språket och visade särdeles stor förtjusning över landets folkvisor, klädedräkt och miljö. Under en epidemi av scharlakansfeber 1874 insjuknade och avled prinsessan. Elisabet sörjde mycket djupt, men hennes make föreslog att hon för att hedra dottern och skingra sina egna tankar skulle studera rumänsk litteratur och översätta valda delar till tyska.
Hon grep sig verket an med stor energi och började med den store skalden Vasile Alecsandris dikter. Hon översatte även i motsatt riktning de stora tyska mästarna för första gången fick en rumänsk tolkning. Sina egna diktförsök hade hon alltifrån sin ungdom gömt undan, men sedan Alecsandri vid ett tillfälle hade läst några och uppmuntrat henne, beslöt hon att låta publicera en del. Tidigare hade hon skrivit för egen glädje och sinnesfrid, men nu ville hon söka ge andra läsare tröst och uppmuntran.
I denna anda valde hon så småningom sin pseudonym Carmen Sylva, av latinets carmen sylvae (skogens sång), då hon sökte vara som "fågeln på grenen, som sjunger till människornas glädje".
De sårades moder
I befrielsekriget mot Osmanska riket år 1878 anförde Carol sin armé, medan Elisabet organiserade vården av de sårade. Av soldaterna erhöll hon hedersnamnet Mama ranitilor ("De sårades moder"). Sedan rumäner och ryssar segrat, blev Rumänien självständigt och utropades 1881 officiellt till kungarike.
År 1880 besöktes fursteparet av den svenska kompositören Ivar Hallström, som fascinerades djupt av furstinnans diktning. Han tonsatte flera dikter och bad henne slutligen skriva ett libretto till en opera. Resultatet blev operan Neaga, som uruppfördes i Stockholm 1883. En 1888 på franska utgiven samling aforismer, Pensées d'une Reine, (En drottnings tankar), belönades till Elisabets oförställda glädje med franska akademins hederspris; hon upplevde sig nu som en erkänd författare.
Eftersom kungaparet inte fick några fler barn, adopterades 1889 kungens brorson Ferdinand av Sigmaringen. Sedan Elisabets plan på ett giftermål mellan den unge mannen och en av hennes hovdamer kraftigt hade motarbetats, brast hennes sinnesjämvikt, och hon tillbringade åren 1891-94 med att "rekreera sig" i Venedig. Vid hemkomsten hälsades hon dock synnerligen varmt, och hade nu av folket fått smeknamnet Mama Regina ("Vår moder drottningen").
Hon fortsatte ett mycket aktivt författarskap, steg i allmänhet upp klockan tre på morgonen för att få några timmars ostört arbete, och arbetade också med att förbättra landets sjukvård. Hon igångsatte många projekt för att ge utbildning och arbete åt landets många blinda.
Från 1908 oroades hon av kungens vacklande hälsa och de yttre förvecklingar som kulminerade i Balkankrigen och första världskriget. Samtidigt utvecklade hon själv en starrsjukdom, som gjorde det allt svårare att skriva. När Carol plötsligt avled i oktober 1914, bar hon sorgen tappert men hade liksom förlorat sitt livsmod. Hon drog sig tillbaka till ett avsides kloster, men efter en ögonoperation fortsatte hon ändå i det sista sitt författande. I februari 1916 insjuknade hon så i lunginflammation och avled, djupt sörjd av det folk hon gjort så mycket för.
Den litterära produktionen
Carmen Sylvas produktion omfattar närmare hundratalet volymer samt en mängd outgivna manuskript. Kanske kan man säga att hon var alltför produktiv och ibland lät sin fantasi flöda alltför fritt istället för att sovra och finputsa. Hennes skrifter beskrivs som "betagande omedelbara" men konstnärligt ojämna. Bäst är hon utan tvekan i diktform, till exempel i den betydande samlingen Meine Ruh (1884).
Även hennes sagosamlingar (delvis bearbetningar av rumänska folksagor), såsom Märchen einer Königin (Från Carmen Sylvas kungarike), gör hennes berättartalang rättvisa, medan noveller och romaner är mer ojämna. Intressant är dock den tillsammans med författaren Mite Cremnitz skrivna brevromanen Aus zwei Welten, där de båda författarna gestaltar var sin huvudperson och skriver vartannat kapitel.
En hel del från hennes penna översattes kring sekelskiftet till svenska, men kan i dag vara svårt att hitta på bibliotek och antikvariat.
Litteratur
- Fanny Ekenstierna: Carmen Sylva, utgiven kort tid efter Elisabets död.
