Från Rilpedia

Benämningen brakteat används främst om de tunna, ensidiga silvermynt som präglades i bland annat Tyskland och Norden under medeltiden.

Brakteatpräglingen började i Tyskland under första hälften av 1100-talet. Den nådde snabbt en blomstring, såväl till sin spridning som till sin konstnärliga utformning. Några av de brakteater som präglades i till exempel Halberstadt och Braunschweig hör till den tyska romanikens främsta konstverk.

Brakteater slogs även i Norden med början på 1100-talet, först i Norge, sedan Danmark och slutligen även i Sverige. De nordiska brakteaterna är i regel betydligt mindre än de tyska.

I Sverige präglades brakteater från andra hälften av 1100-talet ända fram till medeltidens slut, cirka 1520. (Om man inte räknar den brakteat av valören 8 heller, präglad i Gustav II Adolfs namn under trettioåriga kriget, sannolikt i Mainz år 1632).

De mycket tunna silverplåtarna, som ibland väger bråkdelar av ett gram, fordrade en särskild präglingsteknik. Myntmästaren använde endast en stamp, därav ensidigheten. Det upphettade myntämnet, det vill säga den silverplåt som skulle präglas, lades mot ett mjukt underlag, vanligen en läderbit. Lädret, som tog emot och dämpade slaget från stampen och hammaren, möjliggjorde den ensidiga prägeln. Brakteaterna är ofta så tunna att framsidans motiv kan ses i negativ relief på baksidan.

Benämningen brakteat kommer från latinets bractea (= tunn plåt) och började användas i lärda sammanhang mot slutet av 1600-talet.

Föregångare till de medeltida silverbrakteaterna finns i form av guldbrakteater från folkvandringstid och smyckesbrakteater från vikingatid. De är emellertid inte att betrakta som mynt i modern mening, möjligen som betalningsmedel.

En vidareutveckling av brakteaten är de så kallade hålpenningarna som präglades i Nordtyskland, bland annat i hansastäderna Hamburg och Lübeck, under senmedeltiden. De är små med en diameter på cirka 1 centimeter och en vikt på under ett halvt gram.