Från Rilpedia

Barkskepp, Bark, är ett tre- eller flermastat fartyg vars aktersta mast, mesanmasten, är gaffelriggad och resten av masterna råriggade. I olikhet med de övriga två eller flera masterna saknar denna dessutom märs och har endast salning. På mesanmasten förs ett gaffelsegel, kallat mesan, och ovanför detta ett s.k. gaffeltoppsegel, som löper på mesanstången (mastens förlängning) och halas ut på gaffeln. På större barkskepp är mesanseglet ofta delat, och en mindre gaffel finns då ungefär mitt på mesanstången. För övrigt är ett barkskepp tacklat som ett "fullriggat" skepp eller en fregatt.

En bark kan seglas med mindre besättning än en fullriggare, men är i oceanfart betydligt bättre än skonare. Barken är därför den segelfartygstyp som längst kunde konkurrera med ångfartygen i oceanfart, efter att inte ens klipperskepp längre klarade sig på de mer vinstbringande traderna. Stora barkskepp av stål (eng. windjammer) kunde byggas och seglas ekonomiskt in på 1920-talet; ålänningen Gustaf Erikson höll en flotta av segelfartyg fram till efter andra världskriget, ofta köpta billigt av rederier som övergick till ångan.

Bland barkskepp som bevarats som museifartyg kan nämnas

• tremastade järnbarken Star of India, byggd som fullriggaren Euterpe 1863, konverterad till bark 1901, numera vid San Diego sjöhistoriska museum i sjövärdigt skick,
• tremastade träbarken Sigyn, byggd i Göteborg 1887, numera i flytdocka i Åbo, och
• fyrmastade stålbarken Pommern, sjösatt 1903, förtöjd i Västra hamnen i Mariehamn

Taklingen på ett barkskepp

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).