Albert Ulrik Bååth

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

A. U. Bååth (1853-1912).

Albert Ulrik Bååth och hans maka Lullis grav på Östra kyrkogården i Göteborg. Hon överlevde sin make i 52 år, blev drygt 100 år gammal (2 april 1864-24 oktober 1964). Vänner reste vården.

Albert Ulrik Bååth (ofta A. U. Bååth), född 13 juli 1853 i Malmö, död 2 augusti 1912 i Göteborg, var poet och författare. Han var docent i fornnordisk litteratur vid Göteborgs högskola 1891 till 1911. Bror till Cecilia Bååth-Holmberg.

Bååth genomgick i Malmö högre elementarläroverk och blev 1871 student i Lund, där han vid universitetet 1877 avlade filosofie kandidatexamen och 1884 licentiatexamen och där han 1886 promoverades till filosofie doktor, efter att 1885 ha försvarat en avhandling, Studier öfver kompositionen i några isländska ättsagor. 1875 til 1879 var han andre lärare vid folkhögskolan Hvilan. Han verkade några år som föreläsare vid Göteborgs undervisningsfond samt blev 1891 intendent för den etnografiska avdelningen vid Göteborgs museum och samma år docent i fornnordisk litteratur vid Göteborgs högskola. Dessutom verkade han en följd av år som föreläsare vid Göteborgs arbetarinstitut.

Hans första diktsamling Dikter som utkom 1879, intar en speciell plats i litteraturen och betecknar en förnyelse. Tillsammans med Strindbergs Röda rummet och fru Edgren-Lefflers första bilder Ur lifvet kännetecknar denna samling den realistiska diktningens ankomst till Sverige. Lyrikern Bååth är väl inte som sedeskildraren Strindberg naturalist, men hans konkreta skildringar ur liv och natur är mycket verklighetsnära, och de ord skalden själv yttrat i en dikt:

Hvar smekande syn som förbi mig drog

ur verkligheten sin värme tog;

dess friska andedräkt jag kände,

och in i min själ den sig mäktigt brände

kan stå som motto på hans diktning. Förutom detta starka verklighetssinne kännetecknades Bååths första dikter av en varm medkänsla för livets styvbarn, för samhällets "små"; även motsatserna mellan samhällsklasserna, mellan den omhuldade familjeflickan och gatans fallna, föraktade slinka, mellan storstadslivets förkonstling och lantlivets enkelhet kommer till synes i denna samling, där ofta en varm känsla bryter sig fram i en kärv form.("Studentuppasserskan", "Modern", "Från gatan", "Och vore jag skald"). Bååth gav också uttryck för de stämningar, som fyllde den fosterländska folkhögskolerörelsen: "att hos allmogen väcka ideell syn och nationell känsla" ansåg han vara folkhögskolans uppgift.

En alldeles säregen grupp av dikter utgör Bååths skånska lokaldikter, som doftar av Skånelandets mylla; han är mer än någon annan det skånska slättlandskapets skald ("Vid sommarvärdshuset", "Nyårsafton på skånska slätten", "Sydskånsk sommarkväll", "Vinterstämning" med fler).

I formellt avseende verkade hans versbildning något främmande, då den skilde sig från den strängare stavelseräkningen och symmetrin i versradernas byggnad och fäste sig endast vid betoningen. Bååth var i detta avseende otvivelaktigt påverkad av sina isländska studier. Versens tycke var manligt, kraftigt, kärvt, men stundom även "knaggligt" och omusikaliskt.

En av hans dikter, Island (Vilar i vita, skummande vågor...), tonsattes av Henrik Möller för manskör och är fortfarande ett populärt nummer, framför allt i akademiska manskörer.

Hans poesi förblev sig lik genom åren,även om än hans form i senare diktsamlingar mjuknat. Hans senare poetiska diktverk är Nya dikter (1881), där bland annat erotiska dikter finns upptagna, Vid allfarväg (1884), På gröna stigar (1889, med ljus och frisk helstämning), Svenska toner (1893, där nationella stämningar härskar), Ungmön från Antwerpen och andra dikter (1900) samt de större berättande dikterna Marit Vallkulla (1887), med ämne från häxprocessernas dagar, och Kärlekssagan på Björkeberga (1892), där han en smula idealiserande behandlar vagabondskalden Lars Wivallius kärleksäventyr.

Bååth har också utgivit arbeten om fornnordisk litteratur och odling samt tolkat framstående isländska arbeten.

Albert Ulrik Bååth var mycket god vän med James Keiller och när Göteborgs stad lät uppföra Keillers park förevigades en av Alberts dikter, skriven i det isländska versmåttet ljódaháttr i en steninskription:

Må ung och gammal

i grönskan trivas.

Vinne de styrka i hvilostund.

Råde här glädje

och ädel gamman.

Hållas i helgd må hällar och lund.

Bååth blev 1889 ledamot av Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle.

Bibliografi

Externa länkar

• Nya dikter i fulltext på Litteraturbanken

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).