Från Rilpedia

Syfilis (även kallad lues, tidigare Franska sjukan) är en infektionssjukdom som orsakas av bakterien Treponema pallidum.

Innehåll 1 Smittspridning och mikrob 2 Symptom och sjukdomsförlopp 3 Historia 4 Litteratur 5 Se även

Smittspridning och mikrob

Vanligtvis smittar syfilis genom samlag, men den kan även smitta med blod. Syfilis kan också överföras från en gravid kvinna till fostret. Det första symptomet på smittan uppträder inom någon månad efter smittotillfället i form av ett litet sår på huden, där man varit i kontakt med bakterien, oftast på könsorganen (det primära stadiet). Sjukdomen har lång inkubationstid, 2-10 veckor.

Treponema pallidum är en mycket tunn spiroket (5-15 µm lång och 0,15 µm tjock) som inte går att färga med gramfärgning. Man har aldrig lyckats odla den på fasta medier. T. pallidum har en generationstid på 24-30 timmar vilket är mycket långt (jmf E. coli 20-30 minuter). Det vanligaste sättet att diagnostisera syfilis är genom att påvisa T. pallidum-specifika antikroppar i serum (Wassermanns prov). Förr behandlades syfilis med det giftiga ämnet salvarsan, numera med antibiotika. Bakterien är höggradigt känslig för penicilliner, men det krävs lång behandlingstid (troligen p g a dess långa generationstid).

Symptom och sjukdomsförlopp

Om syfilissåret inte sekundärinfekteras är det vanligt att det inte uppmärksammas av patienten. Utan behandling läker såret efter 3-8 veckor. Efter det att såret har försvunnit kan det uppträda rödbruna utslag på huden och slemhinnor (det sekundära stadiet). Man kan även få influensaliknande symptom med feber och ömhet i muskler och leder. Obehandlat varar det sekundära stadiet i upp till 2 år. Vid denna generella spridning får patienten också andra symptom såsom allmän sjukdomskänsla med feber, ledbesvär, förstorade lymfknutor, fläckvis håravfall, symptom på meningit, nefrit, hepatit, chorioretinit, periostit m m.

Syfilis kan även orsaka testosteronbrist hos män.

Den tidiga syfilisen (primära och sekundära syfilisen) kan läka ut spontant vilket den gör i 20-30 % av fallen. 40-50 % av patienterna utvecklar lesioner (sen syfilis, det tertiära stadiet). I denna fas är patienten inte längre smittsam.

Historia

Skelett äldre än 1500 e.Kr. som uppvisar syfilis har endast återfunnits på den amerikanska kontinenten. Skelett från precolumbianska gravar i Centralamerika bär till exempel tydliga tecken av sjukdomen. I samtida källor beskrivs också den sjukdom Columbus sjömän hade med sig hem från Amerika 1493.

"Det har behagat den gudomliga rättvisan att sända ner till oss tidigare för oss okända sjukdomar och som man ej heller kan läsa om i böcker, sådan som den nya sjukan som först sågs i Spanien i Herrens år 1493; i staden Barcelona, som smittades och därifrån hela Europa." (Ruy Diaz de Isla 1462-1542)

Genom sjömän i Europas hamnar spred sig smittan med otrolig snabbhet. Även legosoldater bar stor skuld i detta. Den franske kungen Karl VIII:s härtåg mot Neapel 1494–1495 resulterade i att mängder av soldater smittades av "den neapolitanska sjukan". Senare fick sjukdomen för det mesta bära namnet "franzosen" eller (i Norden) "pocker". Namnet syfilis uppstod 1530 efter Syphilus, en litterär person som i en av Girolamo Fracastoros dikter led av "den franska sjukan". Till Indien fördes smittan 1498 av Vasco da Gamas sjömän; snart nådde den också Kanton och år 1512 fanns den i Japan under namnet "Den kinesiska lustsjukan".

Under de första decennierna av 1500-talet upplevde man sjukdomen som Guds straff. De sjuka fick till och med ett eget skyddshelgon, S:t Dionysius. I de högre samhällsklasserna försökte man emellertid bortförklara sjukdomen genom att inpassa den i de finare sederna. Erasmus av Rotterdam, sin tids störste humanist och lärde, död 1536, berättar att en adelsman som ännu ej hade fått sjukdomen, ansågs för outbildad och bondsk. Själv led Erasmus av sjukdomen.

Med två invasionshärar spreds syfilisen i Norden. Sjukdomen grasserade i det "Svarta gardet" som kung Hans satte in mot Sverige 1497. Senare spreds den också genom de legosoldater som enrollerat sig i Kristian II:s krigståg till Stockholm 1518 och 1520. Christian Pedersen nämner i sin nordiska läkebok 1533 att "Denne siugdom er saa meget almindelig i disse land oc rige." I Norden var det speciellt på de offentliga badstugorna, där osedligt leverne förekom, som smittan spreds.

Som botemedel rekommenderar Christian Pedersen i sin läkebok bland annat kvicksilversalva, som dock medförde fruktansvärda lidanden. Många dog av kuren. Så troligtvis också den kvinna som återfunnits vid utgrävningarna av Aebelholt kloster på Själland. Kvinnan, 25–30 år gammal, har lidit av syfilis vilket avslöjas av en sjuklig förändring, ett märke, på pannbenet, en "venuskrona". En laboratorieundersökning har också visat att skelettet har mycket hög kvicksilverhalt.

Litteratur

Møller-Christensen, Vilhelm: Æbelholt kloster. København 1982.

Hans Moell: Ulrich von Hutten Guajak och Franska sjukan. Sydsvenska medicinhistoriska sällskapets årsskrift 1984.

Se även

• August Paul von Wassermann