Smide
Från Rilpedia
Smide är en formningsoperation av ämnen där man med hjälp av stora krafter låter materialet få en ny struktur. I princip kan man föreställa sig en dyna där mitten är urgröpt som en halv kula, och en stämpel som är urgröpt för den andra halvan av kulan. Lägger man en lagom stor kubik med material i däremellan och låter dyna och stämpel pressas ihop tillräckligt hårt omformas kuben till en kula i maskinen.
Tidigare värmde man upp ämnet (ofta en metall) och la det på ett städ (stor metallklump som ofta står på en stubbe, med en kon på ena sidan och en platt ovansida på den andra), sedan slog man på det med en hammare för att få den formen man vill (blacksmith). Vid bearbetning i kallt tillstånd får man bättre precision. När man gör bearbetningen i varmt tillstånd krävs det istället mindre krafter.
Då man får kontroll över hur kornen lägger sig i metallerna (hur bindningarna inuti ligger) ger smide resultat med god hållbarhet, styvhet. Det står därmed emot mycket nötning.
Idag används smide för till exempel bultar, handverktyg och järnväg.
Innehåll |
Smedjan
Smedens viktigaste verktyg är ässjan, städet och hammaren. Utöver detta så finns tänger, mejslar, vattenkannor, handskar, läderkläde med mera. Ässjan och städet bör placeras mörkt. Det är då lättare att avgöra järnets glödfärg.
Ässjan
Det är mycket viktigt att få bra värme i ässjan. Men det är inte bara hettan som påverkar kvaliteten på smidet. Bränslet som används kan påverka järnets kvalitet. Varmt järn tar lätt upp svavel, och detta försämrar järnets smidbarhet. Svavelmängden från bränslet kan minskas genom att låta elden brinna ett tag innan järnet sätts in. Svavel förbränns också vid hög temperatur, så det är ytterligare en anledning att hålla ässjan riktigt varm. Som bränsle används stenkol, träkol, antracit eller koks.
För att få ordenlig hetta i ässjan så blåses luft in i elden. Därtill används en bälg eller ett fläktsystem. En annan metod är att lägga salpeter i elden. Salpetern kommer att avge extra syre och öka förbränningen.
Moderna smeder använder ibland gassvets för riktad uppvärmning av små områden. Det kan exempelvis vara en blandning av acetylen och syrgas.
Smidesmetoder
Smedens huvudsakliga tekniker består av glödgning, sträckning, stukning, kapning, klyvning, böjning, nitning och vällning. Animation
Glödgning
Järnet värms för att bli lättare att bearbeta. Vid mycket hög temperatur kan man foga samman järnbitar, så kallad vällning.
| Temperatur °C | Färg | Färgnamn |
| 400 | Rödvarm, synlig i mörker | |
| 474 | Rödvarm, synlig i skymning | |
| 525 | Rödvarm, synlig i dagsljus | |
| 581 | Rödvarm, synlig i solljus | |
| 700 | Mörkröd | |
| 800 | Mörkt körsbärsröd | |
| 900 | Körsbärsröd | |
| 1000 | Ljust körsbärsröd | |
| 1100 | Orangeröd | |
| 1200 | Gulorange | |
| 1300 | Gulvit | |
| 1400 | Vit | |
| 1500 | Lysande vit | |
| 1600 | Blåvit |
Sträckning
Att med hammare eller slägga slå järnet smalare och längre.
Vällning
Även kallat hetsning. Vällning är en mycket gammal smidesteknik som används för att foga samman två, eller flera järnbitar. Inom idustrin används idag någon form av svets istället.
De bitar som skall sättas ihop vitglödgas i ändarna, och kan sedan fogas samman genom slag. Utformningen på fogytorna är viktiga för att temperaturen inte skall hinna sjunka för mycket. Det påverkar vidhäftningsförmågan.
För att hålla ytorna fri från oxidation (att stålet bränns) används sand, borax eller annat flussmedel. Detta underlättar sammanfogningen.
Länkar till kätting gjordes förr med hjälp av vällning.
