Slaget vid Teutoburgerskogen
Från Rilpedia
| Slaget vid Teutoburgerskogen/Teutoburger Wald | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Romarnas krig mot germanerna | |||||||
 Rekonstruktion av palissader vid det utgrävda slagfältet |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
| Romerska riket | Germaner | ||||||
| Befälhavare | |||||||
| Publius Quinctilius Varus † | Arminius | ||||||
| Styrka | |||||||
| 25 000 man | 18 000 man | ||||||
| Förluster | |||||||
| Kring 20 000 döda, sårade och tillfångatagna | Troligen 500 döda och sårade | ||||||
Slaget vid Teutoburger Wald, eller slaget vid Teutoburgerskogen, stod år 9 e.Kr. vid Teutoburgerskogen då en allians av germanska stammar under ledning av Arminius överföll och tillintetgjorde tre romerska legioner under ledning av Publius Quinctilius Varus. Händelsen var bortglömd under århundraden och återupptäcktes i början av 1500-talet, då Tacitus skrifter hade hittats i ett par kloster. Den exakta platsen för slaget, Kalkriese nära Bramsche, blev känd först 1987 genom fynd av en amatörarkeolog.
Innehåll |
Läget
Från 12 f.Kr., då Drusus tågat österut över Rhen ända fram till Elbe, hade romarna en viss kontroll över områdena öster om Rhen. Romarriket och germanerna låg inte i öppet krig med varandra, men det fanns stammar som motsatte sig romarna. År 9 e.Kr. tågade Quinctilius Varus västerut i riktning mot vinterkvarter i Vetera Castra med de romerska 17:e, 18:e och 19:e legionerna (efter detta nederlag användes aldrig mera legionsnumren 17, 18 och 19), samt ytterligare sex kohorter (totalt 36 stycken), cirka 20 000 man. Varius beslöt sig för att ta en genväg och ledde sina män genom ett svårgenomträngligt område av träskmarker och täta skogsdungar.
Förräderiet
Den till synes trogne legionären Arminius (senare av Martin Luther ändrat till Hermann) hade planerat ett bakhåll och lyckats samla nästan 20 000 germanska krigare vid sin sida. De planerade sin fälla väl. Längs en väg som gick genom en skog nedanför berget Kalkriese hade man grävt upp en vall på den norra, högre sidan om vägen. Bakom vallen gömde sig 5 000 germaner, i skogen ytterligare 5 000 och längre västerut 7 000 för att anfalla romarna över vägen bakifrån. Vidare var 1 000 germaner stationerade österut längs vägen för att förhindra romarna att fly den vägen om anfallet inte blev lika paralyserande som man väntat sig (vilket det sedan blev).
Planen fungerade mycket väl. Legionärerna var uppställda i marschformation och bildade en tre kilometer lång, i sidorna mycket sårbar kolonn. Humöret och kanske även vapnen var nedsatta av leran och slasket. Germanerna hade grävt bort en alternativ väg ut ur skogen, så när romarna väl befann sig nedanför berget var det flera kilometer till närmaste flyktväg. När germanerna anföll romarna i sidan blev dessa fullständigt överrumplade och tusentals stupade. När sedan de germanska förstärkningarna kom bakifrån och ut genom skogen, förlorade Varus kontrollen, varför han tillsammans med ett stort antal officerare begick självmord. De 36 kohorterna blev fullständigt utplånade, sånär som på ett tusental man som lyckades fly och rapportera om den fasansfulla nyheten: på några timmar hade Augustus förlorat en sjättedel av hela den romerska krigsmakten. Det blev, strategiskt sett, Roms nesligaste nederlag.
Konsekvenser
Den direkta följden blev att Romarriket förlorade merparten av dagens Tyskland, området mellan Rhen och Elbe, då man drog sig tillbaka västerut för att aldrig komma tillbaka. Rom hade förlorat sitt överläge med vilket de lagt under sig merparten av Germanien. Aldrig skulle Rom återfå det överläget, aldrig skulle Romarriket vara så starkt som det var timmarna före slaget, inte ens vid kejsar Trajanus' död 108 år senare. En klen tröst var att snabba styrkeframkallningar i Gallien samt en viss germansk passivitet efter slaget avvärjde alla hot som kunnat komma från att Gallien var nästan helt oskyddat då Varus besegrats.
På längre sikt hade slaget stor betydelse för Europas historia, då Rom aldrig lyckades införliva Germanien i den romerska provinsstrukturen.
Kejsar Augustus tog nederlaget mycket hårt och skyllde det på Varus. Det sägs att han i sina äldre dagar ibland helt utan förvarning kunde skrika ut: "Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner"[1].
Tysk nationalromantik
Minnesmärket Hermannsdenkmal över slaget byggdes mellen 1838 och 1875 på berget Teutberg sydväst om staden Detmold vid den södra delen av Teutoburgerskogen i det dåvarande furstendömet Lippe (numera delstaten Nordrhein-Westfalen).
Litteratur
- Bendikowski, Tillmann, Der Tag, an dem Deutschland entstand. Geschichte der Varusschlacht, C. Bertelsmann (2008). ISBN 978-3-570-01097-6
- Grane, Thomas, Romersk härförare föll offer för germanska intriger : 2000 år efter slaget i Teutoburgerskogen får Varus upprättelse (2009) Illustrerad vetenskap. (nr. 5).sid. 56-59.
- Märtin, Ralf-Peter ; Die Varusschlacht. Rom und die Germanen, S Fischer (2008). ISBN 978-3-100-50612-2
- Wells, Peter S.,Teutoburgerskogen: slaget som stoppade Rom. Stockholm (2004).
Noter och referenser
- ↑ Suetonius Kejsarbiografier, Augustus 23.
Externa länkar
- När romarna fick stryk, Lisbeth Lindeborg i DN 02009-01-14.
