Från Rilpedia

Samisk språkforskning i Sverige började tidigt. De första texterna på samiska blev tryckta redan 1619.

1600-, 1700- och 1800-talet

Prästen Pehr Fjellström (1697-1764) i Lycksele ägnade sig åt att skildra samiskan på ett systematiskt sätt. 1738 gav han ut grammatiken Grammatica Lapponica och ordboken Dictionarium Sueco-Lapponicum över umesamiskan. Nya Testamentet gavs ut 1755, även det på umesamiska. Den första samiska ordboken, Lexicon Lapponicum, (1780), av Erik Lindahl och Samuel Öhrling, har också tyngdpunkten på umesamiska, men blandar även in delar av ordförrådet från pitesamiska och lulesamiska. Ordboken innehåller översättningar till svenska och latin. På grund av försöket att få flera samiska språk in i samma skriftnorm har ordboken en relativt stiliserad ortografi, som med varierande framgång återger verkligt samiskt språkbruk. Jämfört med till exempel Knud Leems ordbok ger ordboken inte en lika god bild av språket den skall skildra. Ändå blev Lindahl och Öhling mer använd än Leem i både Sverige och Finland, kanske på grund av de "enkla" uppslagsformerna.

Wiklund till och med Collinder (1890 -)

Mot slutet av 1800-talet blev det en förändring i samisk språkforskning i Sverige. Ungraren Ignác Halász gjorde som förste språkforskare fältarbete på sydsamiska på svenska sidan, och publicerade det 1885-1896 i Svéd-lapp nyelv 1-7 ("Sverigesamiskt språk"). Grundaren av svensk samisk språkforskning K. B. Wiklund (1868-1934) undervisade i samiska i Uppsala från 1894 och han fick 1909 en professur i finsk-ugriska språk. Hans avhandling Entwurf einer urlappischen Lautlehre (1896) var starten för vetenskapligt studium av finsk-ugriska språk i Sverige.

Wiklund skrev om centrala junggrammatiska ämnen, ljudhistoria, konsonantväxling, ortnamn och lånord.

Wiklunds efterträdare som professor i finsk-ugriska språk blev Björn Collinder (1894-1983). Collinder började som nordist, men blev inspirerad till att byta ämne under en resa i Lappland. Han gav bland annat ut Lautlehre des waldlappischen Dialektes von Gällivare (1938). Inflytandet från debatten om E. N. Setäläs teorier är tydlig i hans avhandling, som handlar om finsk-ugrisk konsonantväxling, som han disputerade med 1929. Han skrev också om germanska och indoeuropeiska lånord i uraliska språk.

Internationellt är Collinder mest känd för A Handbook of the Uralic Languages (1955-1960), som är ett verk i tre delar bestående av en finsk-ugrisk etymologisk ordbok, ett grammatiskt utkast över alla uraliska språk, samt en komparativ grammatik.

Collinders efterträdare om professor var Bo Wickman (född 1917), som blev professor 1962. Wickman blev inspirerad att börja med finsk-ugriska språk sedan han rest till Estland och Ungern i mellankrigstiden. Han orienterade sig även österut rent vetenskapligt till skillnad från sina föregångare, som bägge hämtade sin inspiration från den svenska lappmarken. Wickmans doktorsavhandling behandlade kasusval för objektet i olika uraliska språk och kom 1955. Collinder publicerade populärvetenskapliga arbeten om samiska, men hans mest centrala arbeten är inom finsk-ugriska språk i allmänhet.

Israel Ruong till idag

Med Israel Ruong (1903-1986), som själv var Arjeplog-same, kom en ny tendens in i samisk forskning. Som same var Ruong både aktiv forskare och aktiv samepolitiker. Han var med i samepolitiken och i praktiskt språkarbete, bland annat samarbetade han med Knut Bergsland för den så kallade Bergsland-Ruong-ortografin, en gemensam norsk-svensk nordsamisk ortografi. Därtill hade han en vetskaplig karriär. Ruong disputerade 1943 med avhandlingen Lappische Verbalableitung dargestellt auf Grundlage des Pitelappischen. Ruong var docent i samiska språk och etnologi under perioden 1949-1969 och fick en personlig professur 1969. Med den nya ortografin gav Ruong ut grammatiken Min sámegiella (1970). Israel Ruong var en av dem som tog initiativ till Nordisk samisk institutt, och han arbetade för bildandet av en samisk institution i Umeå.

Nils Erik Hansegård (1918-2002) var den förste professorn i samiska i Umeå, under åren 1975-1979. Hans bok Tvåspråkighet eller halvspråkighet från 1968 gav upphov till en diskussion om språkpolitik som skulle sträcka sig över flera decennier. Han disputerade 1967 med avhandlingen Recent Finnish Loanwords in Jukkasjärvi Lappish.

Efter Hansegård blev Olavi Korhonen professor i samiska i Umeå, med en avhandling om båtterminologi. Korhonen har också arbetat med samiskt ordboksarbete.

Liksom i de andra nordiska länderna har vi under de sista decennierna äntligen sett samiska språkforskare som har utforskat sitt eget modersmål. Efter Ruong är det i Sverige Elina Helander, Mikael Svonni och Susanna Angéus Kuoljok. Helander skrev språksociologiskt Om trespråkighet. En undersökning av språkvalet hos samerna i Övre Soppero (1988), Svonni dels språksociologiskt och dels grammatiskt i Samiska skolbarns samiska. En undersökning av minoritetsspråksbehärskning i en språkbyteskontext (1993). Kuoljoks avhandling är rent grammatisk och heter Nominalavledningar på "ahka" i lulesamiskan (1997). Mikael Svonni är sedan 2003 professor i samiska vid Umeå Universitet.

Centrala ordboksförfattare i Sverige har varit Harald Grundström (1885-1960) på lulesamiska och Gustav Hasselbrink (1900-1982) på sydsamiska. Utifrån egna anteckningar och K.B. Wiklunds och Björn Collinders fältanteckningar skrev Grundström den stora Lulelapsk ordbok (1946-1952) i fyra band, vilken presenterar uppslagsordens former i sex olika dialekter av lulesamiska med översättning till svenska och tyska.

Hasselbrink studerade sydsamiska som präst i Vilhelmina på 1940-talet och 1944 disputerade han med avhandlingen Vilhelminalapskans ljudlära med särskild hänsyn till första stavelsens vokaler. Ett mycket modernt verk med en explicit autosegmentell analys av omljud i sydsamiska är Alternative Analyses of the Phonemic System in Central South-Lappish (1965). Liknande ideer blev publicerade inom teoretisk lingvistik först på slutet av 1970-talet. Hasselbrinks huvudverk är Südlappisches Wörterbuch / Oårjelsaamien baaguogärjaa (1981-1985).

En annan svensk forskare på samiska språk var Tryggve Sköld (född 1922), som började som nordist. Det mest kända av hans arbeten är avhandlingen Die Kriterien der urnordischen Lehnwörter im Lappischen (1961).

Bo Wickmans efterföljare i professorstolen var Lars-Gunnar Larsson, som fortfarande är professor i finsk-ugriska språk i Uppsala. Larssons doktorsavhandling tar upp kasus partitiv och ablativ i östersjöfinska och mordvinska. Senare har Larsson mest skrivit om samiska, både fackhistoriskt om svensk forskning om samer och dialektologiska arbeten.

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från nynorska Wikipedia.