Martin Heinrich Klaproth
Från Rilpedia
Martin Heinrich Klaproth, (född den 1 december 1743 i Wernigerode, avliden den 1 januari 1817 i Berlin), tysk kemist som är mest känd för att upptäckt uran. Far till orientalisten Julius Klaproth.
Klaproth blev biträde på ett apotek i Berlin, hos kemisten Valentin Rose, efter vars död Klaproth övertog apoteket, och fick sin vetenskapliga uppfostran av Roses bägge söner, den sedermera som kemist och analytiker bekante Heinrich Rose och geologen Gustav Rose. Vid upprättandet av Berlins universitet blev Klaproth professor i kemi där 1810.
Klaproth var en av sin tids mest framstående kemister och den förste, som i Tyskland antog Lavoisiers system. Han föreslog 1792 Berlins akademi att underkasta försöken över förbränning och oxidation en granskning, vilken bekräftade Lavoisiers uppgifter. Klaproth var huvudsakligen mineralanalytiker och den förste, som oförfalskat offentliggjorde sina analyser, sådana de utfallit och ej mer eller mindre ändrade efter tycke och smak, som tidigare var brukligt. Han undersökte flera hundra mineral kvantitativt och upptäckte därmed grundämnena uran (1789), zirkonium (samma år), titan (1795) och cerium (1803, samtidigt med och oberoende av Berzelius och Hisinger). Bland Klaproths undersökningar intar de över meteorstenarna och honingstenen en framstående plats. Hans många, i samtida tidskrifter spridda avhandlingar samlades till ett arbete i Beiträge zur chemischen kenntniss der Mineralkörper (1795-1810), vartill sluter sig det 1815 publicerade arbetet Chemische abhandlungen gemischten Inhalts.
Klaproth invaldes 1810 som utländsk ledamot nummer 198 av Kungliga Vetenskapsakademien.
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Klaproth, 1904–1926 (Not).