Från Rilpedia

Jeanne-Pierre-Marie-Marguerite Morel, född 1737, som gift Madame Du Londel eller Dulondel, var en fransk balettdansare. Hon var aktiv i Sverige 1755-1771 och räknades som den kanske största dansösen i Sverige under frihetstiden. Hon hade under en tid ett förhållande med kung Adolf Fredrik.

Morel hade dansat i den franska truppen i Köpenhamn och kom till Sverige 1755. Lovisa Ulrika jämförde både de svenska dansarna som den franska truppens dansöser med världsstjärnorna La Barbarina och La Cochois hon sett i Berlin, och tyckte 1755 att Morel höll måttet (vilket hon inte tyckte att de svenska dansöserna hade gjort), och ansåg henne jämförbar med Barbara Campanini, Preussens stora ballerina. Hon utnämndes till premiärdansös och var efter sitt giftermål 1759 med Louis Du Londel känd som Madame Du Londel.

Den franska truppen Sällskapet Du Londel uppträdde två ggr i veckan i Stora Bollhuset i Stockholm och, när de än blev ombedda, på de kungliga slottens teatrar. Fristående baletter tillkom och blev från 1767 annonserade i Dagligt Allehanda, där Louis Gallodier och Marguerite Du Londel var de populäraste stjärnorna och annonserades som affischnamn för de offentliga föreställningarna på Bollhuset. Som var vanligt då uppträdde hon även som skådespelare och sångare, och medverkade i många av de 65 sångspel och 32 baletter som gavs 1753-71; antalet baletter blev också fler med åren och var antagligen mer uppskattade av den publik i Stockholm som inte förstod franska. Hon ansågs var lika framstående i sång och skådespel som dans och betraktades som en av truppens främsta medlemmar. Hon och Marie Baptiste ansågs vara truppens främsta (kvinnliga) sångtalanger tillsammans med (de manliga) Déricourt, aktören och lektören Taphinon Desroches (d.1796) och aktören Barthelémy d'Armancourt (1728-e.1776).

Morel hade under en tid ett sexuellt förhållande med kung Adolf Fredrik. Det var inget offentligt förhållande och hon var alltså aldrig mätress, men det var allmänt känt. I sångspelet Le Pientre amoreaux de son modéle sjöng hon "När jag var ung, var jag en munsbit värdig en konung", vilket fick publiken att skratta på grund av hennes förhållande till kungen.

Då den franska truppen avskedades 1771, var paret Du Londel de enda som fick behålla sin lön (som pension), på grund av ett löfte som Gustav III hade gett sin far. Den 9 juni 1771 annonserar Louis Du Londel i Allehanda att han och hans fru ska resa till Paris om 14 dagar och att alla som har fordringar ska höra av sig i deras bostad, "Grosshandlar Grewesmühls Hus på Stor-Torget". År 1780 hade en del av de kvarvarande artisterna från den franska truppen samlats till en hovteater, och Gustav III anmärkte att denna skulle ha varit en fullvärdig teater om det inte hade varit för att paret Du Londel då befann sig i Paris.

Källor

• Gidlunds förlag, "Ny svensk teaterhistoria. Teater före 1800."
• Anna Ivarsdotter Johnsson och Leif Jonsson, "Musiken i Sverige, Frihetstiden och Gustaviansk tid 1720-1810."
• Oscar Levertin, Teater och drama under Gustaf III, Albert Bonniers förlag, Stockholm, Fjärde Upplagan (1920).