Från Rilpedia

Kulning är en inhemsk skandinavisk sångform som användes i vallmusiken.

Innehåll 1 Sångform 2 Benämningar 3 Historia 4 Modern användning 5 Några exempel att lyssna till 6 Källor

Sångform

Kulning är en numera en vedertagen rikssvensk beteckning på den skandinaviska sångform som funktionellt användes för att locka på kor vid fäbodar och som karakteriseras av en (enligt Nationalencyklopedin) kraftig tonansats och vibratofri ton i extremt högt register.

Sångformen har i sen tid använts i Dalarna, Härjedalen och Jämtland. I de två senare (och före detta norska) landskapen är dock det norska ordet kauking det vedertagna namnet.

Benämningar

Ordet kulning förekom inte i rikssvenska förrän under 1900-talet då ordet, som härrör från dalmål, blev det mest kända vid sidan om de närbesläktade västerdalska varianterna kôlning och kujning. Se uppslagsordet (verbet) kula i SAOB.

Den alternativa benämningen kauking kommer från det norska ordet kauke som betyder 'hojta', 'ropa'. I ordet finns den urnordiska diftongen au som antingen uttalas med varianterna [køuking] och [kouking] (dvs inte med ett tyskt uttal av au), eller diftongupplöst som i [køking] eller [kåking]. I svenska motsvaras urnordiskt au av ö.

Ibland hör man som ytterligare en variant av benämning, nämligen fäbodsång. Den är dock helt missvisande (dvs felaktig) ty med fäbodsång avses rätteligen vanlig sång som sjungs i fäbodstugan om kvällen när mjölkning och andra bestyr är avklarade.

Historia

Sångformen kulning/kauking är i första hand funktionell och har från medeltiden till och med andra världskriget (dock med enstaka utövare även därefter), använts för att locka på kor vid vallning. Sångformen förknippas därför särskilt med fäboddrift och den kultur som hör till detta vari mestadels kvinnor var verksamma. Det finns dock enstaka dokumentationer om att även män har gjort bruk av sångformen.

Till skillnad från jojk finns ingenting som tyder på att kulning/kauking använts i religiösa ritualer.

Modern användning

Bland nutida utövare som använder teknik och låtar i mera konsertanta sammanhang märks Susanne Rosenberg, Maria Röjås, Stina Engelbrecht, Eline Henriksson Agneta Stolpe och Lena Willemark. En konstmusikalisk tonsättare som har använt tekniken är Karin Rehnqvist.

Några exempel att lyssna till

• Kauking av Emma Härdelin.
• Garlberskauken framförd av Karin Ingebäck. Garlbergje ligger en mil nordväst om Börtnan i sydvästra Jämtland.

Källor

• Uppslagsordet kula i SAOB.
• Uppslagsordet kauke i Nynorsordboka och Bokmålsordboka.
• Johnson, Anna: Svenska locklåtar i nutidstradition. Studier över storform och funktion. Institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet, 99-0841282-5; 8:1, Uppsala 1981.
• Tellenbach, Magdalena: Lockrufe in Skandinavien: Funktion, Klang, Revival. Universität Wien, Geistwissenschaftliche Fakultät 1999 (på tyska).