Från Rilpedia

Hannu Ylitalo född 1934, död 27 september 2007. Sverigefinsk författare med realistisk inriktning. Folkskollärare, universitetsstudier i finska och svenska. Var under större delen av sitt liv bosatt i Göteborg och Borås, sista tiden på ön Orust. Var medlem av Sveriges Invandrarförfattares Förbund (ordförande 1990-1993) och Sveriges Författarförbund. Känd för sitt engagemang i sverigefinsk minoritetspolitik. Hannu arbetade också som översättare, mest från svenska till finska.

---

Författaren Hannu Ylitalo föddes den 15 maj 1934 i Suojärvi, i Karelen. Hans författarskap omfattar i första hand sex romaner. Samtliga publicerades efter att han 1963 bosatt sig i Borås och alla skrevs på finska. De tre sista, den på 1970-talet så uppmärksammade och beryktade trilogin finns dock på god svenska av Jens Hildén, en mycket meriterad översättare som bland annat tolkat Pentti Saarikoskis dikter. I och för sig skulle nog Hannu Ylitalo kunnat skriva på svenska själv. Utöver finska hade han nämligen studerat just ämnet svenska på universitet i Finland. Dessutom var han krigsbarn hos en familj i trakten av Kristianstad 1942. Han gick i skola där och lärde sig tidigt språket. Eftersom han trivdes bra grundlades ett stort intresse för Sverige, något som kom att forma hans öde. Han återvände ofta till familjen i Skåne, arbetade på hushållets fruktodlingar och kände att han funnit ett andra hem. Relationen blev mycket varaktig, även hans första fru Helena och deras fem barn välkomnades.

Under Hannu Ylitalos egen uppväxt i Finland rådde dock mycket bistra omständigheter. Fadern, skogsmästare till yrket, deltog i kriget och det är fullt förståeligt att modern såg sig tvingad att skicka fem av de sju barnen till Sverige medan det pågick. De faktorer som präglade denna dramatiska period behandlas delvis i debutromanen ”Pakotie” (1966), vilken troligen hade fått heta ”Flyktvägen” om den översatts. Hannu Ylitalo berättar förvisso inte om sin fader, dock om dennes bror. Båda hade flytt från Ryssland till Finland. De delade den egendomliga erfarenheten att först ha varit aktiva i den ryska armén, för att sedan strida för den finska. Denna, i huvudsak episka bok följdes upp med ”Laatikko” (1967) - rätt och slätt ”Lådan” - som var en formmässigt mer fri text, fantasifull, lätt absurdistisk. Den manlige huvudpersonens främlingskap i tillvaron hävs i någon mån av kärleken till familjen.

På sätt och vis följer Hannu Ylitalo en välbekant och tidsenlig kurva under strömkantringens tid. Hans utveckling ansluter till de tendenser som präglade litteraturlivet i stort under 1960- och 1970-talen. Efter en start med ämnen som utgick från en någorlunda privat sfär, övergick intresset till estetiska frågor, för att sedan brista ut i nyfikenhet på det politiska läget i världen. Därför var det följdriktigt att en genre som reseskildringen lockade författare och växte i anseende. Medan Pär Wästberg rapporterade om läget i Afrika, åkte både Sven Lindqvist och Jan Myrdal till Asien, flera inspirerades av deras initiativ. För Hannu Ylitalo tycks det ha blivit en tvingande nödvändighet att med egna ögon orientera sig om förhållandena i tredje världen. En annons i Daily Mirror gav honom en möjlighet att ta detta steg. Det rörde sig om ett kort men manande upprop från ett antal intellektuella i Europa som efterlyste ressällskap till Indien, dit de skulle färdas med minibuss. Det blev att ta tjänstledighet några månader från arbetet och låna pengar på banken till familjens försörjning under frånvaron. Men han höll planerna hemliga in i det sista, berättade om dem för sin fru först på kvällen innan det var dags att åka. En utomstående betraktare kan tolka agerandet som en flykt undan borgerliga plikter; det som motiverade expeditionen var istället de hänsyn en sann konstnär måste ta till inre krav. I den skönlitterära reseskildringen ”Tuhkaa Intiasta” (1969) har intrycken samlats, en text som kan översättas med ”Aska från Indien”. Det smärtsamma mötet med fattigdom och nöd kom att påverka Hannu Ylitalo för resten av livet. Av betydelse var att erfarenheterna skärpte hans blick för orättvisorna och klassklyftorna i Sverige.

I Finland hade han utbildat sig till folkskollärare och det var en tjänst som pedagog på Daltorpskolan som lockade honom till Borås. Enligt annonsen handlade det om att ge undervisning till barn med finskt ursprung i särskilda klasser, men några sådana skapades inte. Det var en missräkning för Hannu Ylitalo, ett svek som plågade honom. Länge övervägde han att återgå till anställningen som lärare i Lapinlahti, ett arbete han tog tjänstledigt från flera år i sträck. Det som gjorde att han stannade i Sverige berodde nästan uteslutande på författarskapet, för i Borås hittade han mycket hett stoff, ett ämne som skulle inspirera honom till en hel romansvit. Hannu Ylitalo valde att kliva in i rollen som de finska emigranternas diktare, något som inom loppet av några år resulterade i ett mindre epos, uppdelat i tre böcker: ”Finnjävel” (1972), ”Svenskarnas land” (1973) och ”Hemma bäst” (1975). För att ge texten i den inledande boken den tillförlitlighet och autenticitet som krävdes tog han under ett jullov från skolan anställning på Volvo i Göteborg. Under två veckor arbetade han där som vilken finsk invandrare som helst. Han bodde i barack och höll tempot uppe vid det löpande bandet.

Till skillnad från Göran Palm och andra rent dokumentära författare vid denna tid, var dock Hannu Ylitalo stadigt förankrad i skönlitteraturen. Huvudpersonen i ”Finnjävel” är den fiktive personen Raimo. Synvinkeln måste räknas som traditionell; en allvetande berättare tecknar en bild av arbetslöshetens Finland och den unge mannens lantliga familjeförhållanden, vilket ger en bakgrund till hans beslut att söka jobb i Sverige. Raimo tar anställning på Volvo i Göteborg, men en hel del av skeendet utspelas i Borås, där hans fästmö Anja arbetar som sömmerska. Skildringar av det enahanda jobbet i bilfabriken och de monotona umgängesvanorna bland arbetskamraterna i baracken, varvas med redogörelser om de språkförbistrade finländarnas förnedrande position på samhällets botten och det något ljusare framtidsperspektiv som den fördjupade kärleksrelationen skänker.

Hannu Ylitalo skriver en kärv och återhållen prosa, hans stil vinner kraft genom det lågmält tuktade. Fåordig och knapp för han händelseförloppet vidare, ofta genom partier där dialogen dominerar. Jargongen är lössläppt manlig, med mycket must i kommunikationen. Det finns en djärv direkthet i attityden till livets fröjder: bastu, brännvin, brudar… Raimo är inte någon intellektuell person, men mycket receptiv. Han lyssnar uppmärksamt till vad mer politiskt medvetna kamrater anför, och särskilt till vad den vältalige och samhällskritiske konstnären Lahtela har att säga. ”Finndjävel” fick övervägande god kritik vid utgivningen, responsen blev dock inte lika positiv bland finska läsare. De tyckte istället att författaren överdrev, att han svärtade ner och gjorde allt djävligare än det var. Den typen av reaktioner hör till de effekter genren som sådan brukar få. Ingen tycker om att se sin existens belyst fullständigt naket och osminkat. Människan har en tendens att vilja ljussätta vardagen, något som också de stora arbetarförfattarna i Sverige blev varse på 1930-talet. Ivar Lo Johansson vann till exempel inte någon omedelbar popularitet bland statarna, för sina skildringar av denna grupps blacka liv. Uppskattningen ökade dock i takt med den påverkan hans böcker fick på opinionsbildningen och de politiska besluten. Att stoffet i Hannu Ylitalos ”Finndjävel” var brännbart, antyder väl inte minst det faktum att boken lär ha svartlistats på de arbetsplatsbibliotek som fanns på Volvo. Om ”Svenskarnas land” (1973) bemöttes på samma sätt av industriidkarna i Borås är dock osäkert. Det är i alla fall i deras fabriker som många av romanens händelser utspelas.

En nutida läsare känner utan svårighet igen sig i stadsskidringen, men på det hela taget är inte Hannu Ylitalo särskilt detaljrik i sin miljöteckning. Han intresserar sig i första hand för människorna och deras erfarenheter, medan omvärlden behandlas på ett stramt stiliserat vis. Boken handlar bland annat om hur det går för Raimos mor Kaisa sedan han ordnat arbete åt henne i Borås. Syskonen Eija och Teuvo utvandrar också, medan den allt svajigare fadern hamnar i fängelse och super ihjäl sig hemma i Finland. De kastas direkt in i den svenska vardagen, utan minsta kunskap om sociala villkor eller det nya språket. Skildringen av deras främlingskap närmar sig tragik, särskilt avsnitten om sonens grava isolering är gripande. Därför är det begripligt att synen på Sverige mörknar än mer i ”Hemma bäst” (1975)', den avslutande delen i trilogin. Trots att Raimo och Anja, nu bosatta i ett höghus i Borås, når ett visst välstånd och tycks någorlunda nöjda med sin lille sons uppväxt, chansar de på att flytta tillbaka till Finland. Den slutsats som dras i boken är således att en finsk emigrant gör bäst i att återvända till sitt hemland. Att Hannu Ylitalo besatt god förmåga att framföra sitt ärende, bevisas av att president Urho Kekkonen använde hans texter som varnande exempel. Med sitt allra tyngsta allvar uppmanade han i ett av sina nyårstal sina landsmän att läsa trilogin - och först därefter reflektera över att åka till Sverige. I detta ligger förvisso inget beröm av Borås eller av näringsidkarnas och myndigheternas attityd till arbetskraftsinvandrarna. Med övertygande konstnärlig kraft komplicerar Hannu Ylitalo bilden av de nationellt ryktbara textilföretagens historia. Han exponerar baksidan, en skugglad social dimension, präglad av umbäranden och lidande.

Ovanstående text bygger på en essä ur Borås Tidning den 16 december 2007 skriven av Peter Grönborg. Den används på Wikipedia med tillstånd av utgivare.

Bibliografi

• 1966 Pakotie (svensk titel Flyktvägen)
• 1967 Laatikko (svensk titel Lådan)
• 1969 Tuhkaa Intiasta (svensk titel Aska från Indien)
• 1972 Finnjävel
• 1973 Svenskarnas land.
• 1975 Hemma bäst

Medverkat i samlingsverk:

• 1976 Svart på vitt / utg. av Olle Holmberg, Ebbe Lindell. - Lund : Liberläromedel
• 1978 1900-talsberättare / utgiven av Hugo Rydén ... Stockholm : Natur och Kultur
• 1995 122 ruotsinsuomalaista kynäniekkaa : esittely 122:sta ruotsinsuomalaisesta kynäniekasta ja heidän tuotannostaan