Från Rilpedia

Barne-Åsaka församling är en f.d. församling i Skara stift inom Svenska kyrkan, som från och med den 1 januari 2002 ingår i Lekåsa-Barne Åsaka församling.

Det fanns också en kommun som hette Barne-Åsaka landskommun. Den blev 1952 en del av Essunga kommun.

Prefixet Barne i namnet syftar på att församlingen låg i gamla Barne härad och lades till 1885 för att särskilja den från övriga orter i Västergötland med namnet Åsaka.

Församlingen består övervägande av odlad slättbygd, men även skog, ljunghed och mossar förekommer. 1834 brann Barne Åsaka gamla kyrka ner till grunden genom åsknedslag. Den nuvarande Barne-Åsaka kyrka byggdes i sten 1844 och restaurerades 1926. Eftersom prästen hade både Lekåsa och Barne-Åsaka som arbetsområde kallades vägen mellan de båda byarna "prästavägen".

Från slutet av 1800-talet inträdde en kraftig folkminskning, först på grund av utvandring till framförallt Nordamerika, senare som en följd av den allmänna urbaniseringen av Sverige. Under senare delen av 1900-talet avstannade Barne-Åsakas folkminskning genom framväxten av samhället Jonslund 2 km norr om kyrkan. I bygden runt Essunga fanns en vida beryktad kvinna vid namn Anna Kristina Mårtensson, född på Högen i Gräfsnäs i Erska 1835, och död i Essunga Lassegården 1913. Då restes en minnessten efter henne. Hon var s.k. född oäkta, men fadern kan ha varit adlig. Modern hennes var Pigan Maja Andersdotter. Om dottern Anna Kristina berättas att hon kunde åtskilligt mer än andra, såsom bota sjukdomar och sätta fast tjuvar. Hon fick i unga år plats hos en apotekare i Alingsås, och fick där lära sig mycket om medicin, och skall inom detta blivit lika lärd som läkarna var. Vida över landskapet gick hennes rykte och det var till henne man sökte sig om man behövde hjälp. Sin övriga makt och klokhet hade hon fått av att hon famnat träd med galande gök. Hon hade emedan göken gol hunnit läsa Fader vår. Hon hade även förtärt spadet vari vit-ormen blivit kokad. Därigenom blev det för henne uppenbart var stulna och borttappade saker skulle återfinnas. Hade man tappat en plånbok kunde man vända sig till "Essungekärringa" som hon kallades, som då berättade var den fanns. Och var man sjuk på något vis var det klokast att gå till henne för råd, men även om man hade bortsprungna kreatur. Hon kunde även hjälpa folk som blivit nersatta. Hon kunde ta fram tjuvar i vatten och sedan märka dem om det behövdes, ex vis genom att "slå ut" ett öga på dem, eller på annat vis vilket den besökande fick bestämma.