Antonov An-72

	Två An-72 från flygbolaget Enimex
Antonov An-72 "Cheburashka"; Антонова Ан-72 "Чебурашка"
Beskrivning
Typ	Transport, marinspaning
Besättning	3
Första flygning	22 december 1977
I aktiv tjänst	1979
Versioner	Antonov An-71; Antonov An-74
Tillverkare	Antonov
Data
Längd	26,58 m
Spännvidd	25,83 m
Höjd	8,24 m
Vingyta	98,62 m²
Tomvikt	19,0 ton
Max startvikt	30,5 ton
Motor	2 × Lotarev D-36
Dragkraft	2 x 63.7 kN
Prestanda
Max hastighet	720 km/h
Räckvidd med max bränsle	3 200 km
Transporträckvidd	1 200 km
Max flyghöjd	11 000 m
Lastförmåga
Lastförmåga	10 ton last eller 42-52 sittplatser
Beväpning
Kanoner / kulsprutor	An-72P: 1 x GSh-23L två-pipig 23 mm akan
Bomber	An-72P: 4 × 100 kg i bomblastutrymme
Raketer	An-72P: 1 × UB-23M under var vinge
Övrigt	NATO-kodnamn Coaler-C

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Antonov An-72 är ett ukrainskt, tidigare sovjetiskt taktiskt transportplan.

Innehåll

1 Bakgrund
2 Utveckling
3 Varianter
4 Tjänstgöring
5 Användare
- 5.1 Civila flygbolag
- 5.2 Militära användare
6 Källor
7 Externa länkar

Bakgrund

I början av 1970-talet beslöts det i Sovjet att ersätta An-26, vid tillfället östblockets viktigaste taktiska transportplan, med en ny jetdriven konstruktion, på ett motsvarande sätt som då Il-76 kommit att ersätta An-12 tidigare i decenniet.^[1]

Antonov, som var känd för att ha konstruerat ett flertal robusta STOL-plan, inklusive An-2 och An-14, men som inte tidigare hade konstruerat jetflygplan, inledde projekteringen 1972^[2]. En lösning för att förkorta landningssträckan som användes allmänt på konstruktioner under 1950-talet och 1960-talet var att dra en del av motorns luft via rörledningar till vingarna, där den sedan släpptes ut över klaffarna för att skapa mer lyftkraft, på engelska kallade "blown flaps", blåsta klaffar. Systemet gav ordentligt ökad lyftkraft till vingarna, särskilt vid landning då bortfallet i motoreffekt inte var lika påtagligt som vid start. Problemet var att det var en mekaniskt rätt komplicerad konstruktion som krävde en hel del underhåll.^[3]^[4]

En mekaniskt sett enklare lösning för att förkorta start- och landningssträckan var att placera motorerna ovanför vingarna. En sådan konstruktion utnyttjade Coandaeffekten då jetströmmen ifrån motorerna går över vingarna och därmed ökar lyftförmågan. De högt placerade motorerna minskar också risken för FOD, skador som uppstår till följd av att främmande föremål sugs in i motorerna. Nackdelen med denna konstruktion är att man måste använda dyra värmetåliga material för att skydda vingarna från avgaserna. Efter att ha vägt för- och nackdelar mot varandra bestämdes det att den nya An-72 skulle använde högt placerade motorer. För värmeisolering används paneler av titan på vingarnas översidor^[5], då Antonov använt flera delar i titan på den föregångaren An-26 och därför var bekant med materialet^[6].

För att öka möjligheten att operera från opreparerade fält utrustades planet med robusta landställ med lågtrycks däck. Huvudlanstället är inte av boogi-typ som det kan verka vid första ögonkastet, utan består av två skilda hjulupphängningar för att minska belastningen på hjulen vid start och landning från kuperade banor.^[7]

De två högt monterade motorerna som satt tätt inpå flygkroppen ger planet en mycket karakteristisk profil sett framifrån, och snart hade det fått smeknamnet "Cheburashka" efter en rysk seriefigur med stora öron.^[8]

Utveckling

Projektarbetet som inletts 1972 ledde fram till en första flygningen som skedde 22 december 1977. De två prototyperna följdes av en provserie på åtta plan, innan serieproduktion startades. Prototyperna och planen från provserien skilde sig på ett par punkter från den slutliga seriestandarden, bland annat förlängdes vingspann och flygkropp något, och fenorna under flygkroppen ströks.^[9] Parallellt med planet utvecklades en variant för arktiska förhållanden, An-74.

Piloterna konstaterade snart att An-72 var ett mycket lätthanterat flygplan, och vingens höga lyftkraft gjorde att planet blev extremt manövrerbart för ett flygplan i sin klass. Ett flygplan utrustades på prov med starkare flygkropp och vinge, vilket möjliggjorde rollar och halvloopingar.^[10]^[11]

Varianter

An-72 gav upphov till två skilda konstruktioner baserat på planet, den arktiska An-74 och stridsledningsplanet An-71. Grundversionen gick under beteckningen An-72A för att skilja den från provserien. En dedikerad fraktversion, An-72AT, som är utrustad för att hantera internationella standardkontainers förekom också. An-72S är beteckningen på en variant inredd till affärsjet. Den är numera ersatt av An-74P-100 på produktionslinjerna.^[12]

An-72P är den senaste versionen och är en renodlat militär variant för marinspaning och övervakning av fiskerizoner. Planet kan även beväpnas för att användas som lätt attackplan. Ett fåtal plan, tillverkade i början av 1990-talet används av ryska gränsbevakningen i Stilla Havet^[13]. I samarbete med IAI erbjuds en utvecklad variant med modern cockpit och avionik som även kan beväpnas med den laserstyrda bomben Griffin, inga beställningar har ännu gjorts.^[14]

Tjänstgöring

Ett hundratal An-72 tjänstgjorde under Kalla kriget, men lyckades aldrig helt ersätta An-26, som stannade i rysk flygvapentjänst ungefär lika länge som sin ersättare. Nyare versioner kom också i produktion i form av An-30 samt An-32. Olika versioner baserade på An-74 med sin förlängda vinge och flygkropp började snart konkurrera ut de civila versionerna av planet.^[15]