Fullriggare

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Af Chapman under bogsering i oktober 2006.

Fullriggare (också skepp eller fregatt-tacklade fartyg) kallas segelfartyg med minst tre master som bär i huvudsak råsegel på samtliga dessa.

Råsegelriggen är effektiv i medvind (läns) och halv medvind (slör). Råsegelriggen är också lätt att dela upp på många mindre segel, varvid inget av seglen behöver vara ohanterligt stort ens på mycket stora fartyg. En råseglare kan inte gå lika högt i vind som en skonare och avdriften på kryss är större, men på oceanfart väljer man rutten så att man har ström och vind med sig. Före ångfartygens tid var de flesta större fartyg fullriggare.

Master och segel

En tremastad fullriggares master är sett från förstäven, fockmast, stormast och kryssmast, på en fyrmastad fullriggare tillkommer jiggermast längst akterut (tyska Preussen från 1902 var den enda femmastade fullriggaren och förde en mellanmast för om kryssmasten). Masterna är i flera delar: undermast, märsstång, bramstång och eventuellt en röjelstång. Då masterna började tillverkas i stål kunde man göra dem i färre delar, men strukturen hölls i övrigt lika.

Seglen benämns enligt vilken del av masten de förs på, så har vi t.ex. över storseglet (undre och övre) stormärsseglet, (undre och övre) storbramseglet samt storröjeln, om sådan förs. Eventuellt kunde ytterligare segel (skejsel och månsegel, i en del fall ännu fler) föras ovanför röjeln (och led- eller läsegel på tillfälliga förlängningar av rårna). Märs- och bramseglen delades under segelfartygens sista tid ofta i två delar, för att kunna hanteras av en mindre besättning.

Mellan masterna och framför fockmasten förs stagsegel, exempelvis framför kryssmasten nerifrån krysstängstagsegel, kryssbramstagsegel och kryssröjelstagsegel. För om fockmasten förs förstängstagsegel (med halshornet vid ändan av bogsprötet), inre och yttre klyvare (halshornen vid klyvarbommen) samt jagare. Ytterligare förs ett gaffelsegel, mesanen, på den aktersta masten och eventuellt också på andra master.

Historia

Den norska fullriggaren Sørlandet.

De större fartygen liknade fullriggare redan på 1500-talet, men den egentliga fullriggaren skapades på 1700-talet, då stagsegel införs, blinda och bovenblinda överges, latinseglen byts mot gaffelsegel och bramsegel börjar föras på alla masterna. Under 1800-talet utvecklades rigg och skrov till fulländning.

Klipperskepp kunde vad gäller snabbhet konkurrera med ångan på ostindietraden till dess Suezkanalen invigdes 1869 (kanalen var för trång för segelfartygen). De snabbaste kunde hålla 16 knops medelfart i idealisk vind och sägs ha kunnat göra 7 knop i vind som inte kunde släcka ett oskyddat ljus.

Då ångfartygen kunde ange mer pålitliga tidtabeller, och så småningom också blev snabbare än segelfartygen, ledde utvecklingen till att den dyra och manskapskrävande fulla råsegelriggen övergavs för barkriggen. En av de sista fullriggarna för handelsfart, den största någonsin och den enda med fem master, Preussen, på 5.081 BRT och med en längd på 132 m, byggdes 1902.

Ett antal fullriggare seglar ännu som skolskepp: på dessa är det inget problem att riggen kräver stor besättning. En stor femmastad fullriggare, Royal Clipper, byggdes år 2000 som kryssningsfartyg. Tack vare omfattande automatisering hanteras seglen av bara tjugo man.^[1]